Jag upplever de vackraste höstveckorna här i Vasa. Jag var här senast för fyra år sedan, sent i november, då träden redan tappat sina löv och den första snön vräkte ner. Jag hade hoppats att kunna tillbringa några veckor i "skrivlyan" varje år (som är en bekväm, rymlig tvårummare), också på sommaren, men sedan har någonting alltid kommit i vägen, och kanske bostaden varit fullbokad.
Men nu är jag här och njuter av arbetsron, även om jag ibland gör långa lovar kring skrivbordet, vilket är vanligt på residenser... Skönt att inte ha en massa onödiga prylar omkring sig, men jag har en konstig förmåga att sprida ut mina få medhavda saker och klädesplagg på bordsytor och stolskarmar... Jag läser i diktböcker som finns i Inga-Britt Wiks fina bibliotek som förvaras i ljusa vitrinskåp och i en nätt golvhylla i sovrummet. På soliga eftermiddagar sitter jag ute på balkongen och ser långtradarna och tankbilarna glida förbi, på väg till hamnen.
Jag märker att jag fotar nästan samma hus och gator som för fyra år sedan, samma miljöer och vyer, små detaljer. Nytt och gammalt, historiskt och modernt - kanske lite stereotypt? Trähus, jugendslott och det massiva vattentornet i samma bild. Gamla fina skolhus. Gick min mammas farfar i ett av dem? Nära mig finns alla de viktiga och lagom pampiga byggnaderna och institutionerna i rödtegel, i nygotisk stil. Från hovrätten kan du hamna i fängelset och då hjälper det inte att gå i kyrkan, varken i den ortodoxa eller den lutheranska... Och blir jag sjuk så finns det gamla sjukhuset i rödtegel bakom hörnet. En ny tilläggsbyggnad är under arbete.
Vindflöjlar, gamla kiosker och paviljonger, badhus. En kopp kaffe i konsulinnans kafferum, eller på ett modernare ställe i Rewell Center. Promenader på stranden, i regn och rusk, i solsken och frisk vind. Jag missade en konsert i stadshuset, men jag vill se Mor Kurage på Wasa Teater.
På kvällen är gatorna lika dunkla som bulevarderna i en roman av Patrick Modiano. Brandgatorna förvirrar, på dem ska man inte irra omkring i "regn och mörker och stormens larm" (min mormors uttryck). Första kvällen lyckades jag faktiskt gå vilse. Jag skäms, jag fattar inte hur det var möjligt, för i Vasa gäller det ju att bara att följa de breda esplanaderna (som heter puistikko på finska) och raka tvärgatorna. Setterbergs stadsplan från 1850-talet är logisk. Nå, jag förvillade mig lite för långt västerut och plötsligt började gatorna omkring mig få konstiga namn. Då gällde det att återvända till punkt A: torget.
Som turist i storstäder håller man sig ofta till huvudgatorna, de stora bulevarderna i Paris, avenuerna i New York, Rácóczi i Budapest. Det känns tryggare, men då missar man alla de mysiga mindre gatorna och gränderna. Det var äkta parisbor som tog mig till torggatan Rue Mouffetard och det fina Le Marais, jag skulle aldrig själv ha hittat dit, som au pair på 1970-talet... I Venedig hör det till saken att gå vilse! Som ensamstående mamma har jag inte haft möjlighet att resa någonstans på många år, men nu ser det lite ljusare ut. Att komma till Vasa känns nästan som att resa "utomlands".
Ibland känns det lite ensligt i bostaden, men jag lyssnar på mina favoritradioprogram, eller tittar på tv-program på Yle Arenan. Och kommer det ingenting som jag vill lyssna på så söker jag upp den ungerska Bartók Rádió-appen!Jag tror också att jag övar mig inför dagen, då mitt yngsta barn har flugit ur boet och jag bor ensam igen, så som på nästan hela 1980-talet, mitt jobbigaste decennium.
Stilla dagar i Vasa. Stilla dagar i Clichy hette en roman av Henry Miller, som skildrade hans liv och leverne som ung amerikansk författare i 1930-talets Paris. Boken utkom först 1956 i USA. Stilla dagar i Mejlans är Claes Anderssons nya bok och berättar om Ottos vardagsliv och tankar i denna lugna stadsdel i Helsingfors (min barndomsmiljö). "När jag tänker på döden får jag resfeber".
Jag vandrar ofta förbi Kaserntorget här i Vasa, på väg in till stan. Mest visst är det ödsligt kring kyrkan och de gamla gråa träkasernerna. Ett dagis heter Lill Kasern. Kyrkklockan klämtade i en enformig klang på lördag kväll när jag var på väg hem. Jag stannade och lyssnade, tänkte gå in i kyrkan, men lät sedan bli. Jag kan gå någon annan gång, för jag vill gärna se kyrkans interiör.
Östra Kasärntorget står det på en skylt. Jag föreställer mig åren på 1800-talet då torget kallades för Alexanderstorget, eller början av 1900-talet, då ryska soldater flyttade in. Av någon orsak tänker jag att min ryska farfar var en av dem, fast jag vet att han marscherade någonstans på Marsfältet i S:t Petersburg, strax före första världskriget, då han var nitton år gammal.
Det var en solig söndag när jag på väg till Kuntsimuséet vandrade förbi Jägarstatyn. Och jag tänkte på Jorma Ojaharjus kändaste verk, Vasatrilogin, som inleds med Valkoinen kaupunki, Den vita staden, en roman som skildrar året 1918 i Vasa.
Själv har jag precis läst Karolina Ramqvists Den vita staden och minns hur det kändes att streta fram på en isig gata, på skrovlig snöskorpa med barnet sittande i en liten paraplyvagn, i gångtunnlar och på ramper. Ramqvist skildrar ett fruset tillstånd av snö och is i en ung kvinnas liv, då allting omkring henne har rämnat.
Men här några rader ur dikten Minnas av Inga-Britt Wik, ur samlingen Vårarna från 1987:
En tät björkvind blåser längs esplanaden,
husen är ljusbruna, gröna, ljusblå,
två våningar, stenfot,
det är potatis i källarna, och ved,
och en skomakare, och en mangel,
den tiden är nerriven men jag skriver om den,
husen har en förståelse som jag ännu inte ser.
Men nu är jag här och njuter av arbetsron, även om jag ibland gör långa lovar kring skrivbordet, vilket är vanligt på residenser... Skönt att inte ha en massa onödiga prylar omkring sig, men jag har en konstig förmåga att sprida ut mina få medhavda saker och klädesplagg på bordsytor och stolskarmar... Jag läser i diktböcker som finns i Inga-Britt Wiks fina bibliotek som förvaras i ljusa vitrinskåp och i en nätt golvhylla i sovrummet. På soliga eftermiddagar sitter jag ute på balkongen och ser långtradarna och tankbilarna glida förbi, på väg till hamnen.
Jag märker att jag fotar nästan samma hus och gator som för fyra år sedan, samma miljöer och vyer, små detaljer. Nytt och gammalt, historiskt och modernt - kanske lite stereotypt? Trähus, jugendslott och det massiva vattentornet i samma bild. Gamla fina skolhus. Gick min mammas farfar i ett av dem? Nära mig finns alla de viktiga och lagom pampiga byggnaderna och institutionerna i rödtegel, i nygotisk stil. Från hovrätten kan du hamna i fängelset och då hjälper det inte att gå i kyrkan, varken i den ortodoxa eller den lutheranska... Och blir jag sjuk så finns det gamla sjukhuset i rödtegel bakom hörnet. En ny tilläggsbyggnad är under arbete.
Vindflöjlar, gamla kiosker och paviljonger, badhus. En kopp kaffe i konsulinnans kafferum, eller på ett modernare ställe i Rewell Center. Promenader på stranden, i regn och rusk, i solsken och frisk vind. Jag missade en konsert i stadshuset, men jag vill se Mor Kurage på Wasa Teater.
På kvällen är gatorna lika dunkla som bulevarderna i en roman av Patrick Modiano. Brandgatorna förvirrar, på dem ska man inte irra omkring i "regn och mörker och stormens larm" (min mormors uttryck). Första kvällen lyckades jag faktiskt gå vilse. Jag skäms, jag fattar inte hur det var möjligt, för i Vasa gäller det ju att bara att följa de breda esplanaderna (som heter puistikko på finska) och raka tvärgatorna. Setterbergs stadsplan från 1850-talet är logisk. Nå, jag förvillade mig lite för långt västerut och plötsligt började gatorna omkring mig få konstiga namn. Då gällde det att återvända till punkt A: torget.
Som turist i storstäder håller man sig ofta till huvudgatorna, de stora bulevarderna i Paris, avenuerna i New York, Rácóczi i Budapest. Det känns tryggare, men då missar man alla de mysiga mindre gatorna och gränderna. Det var äkta parisbor som tog mig till torggatan Rue Mouffetard och det fina Le Marais, jag skulle aldrig själv ha hittat dit, som au pair på 1970-talet... I Venedig hör det till saken att gå vilse! Som ensamstående mamma har jag inte haft möjlighet att resa någonstans på många år, men nu ser det lite ljusare ut. Att komma till Vasa känns nästan som att resa "utomlands".
Ibland känns det lite ensligt i bostaden, men jag lyssnar på mina favoritradioprogram, eller tittar på tv-program på Yle Arenan. Och kommer det ingenting som jag vill lyssna på så söker jag upp den ungerska Bartók Rádió-appen!Jag tror också att jag övar mig inför dagen, då mitt yngsta barn har flugit ur boet och jag bor ensam igen, så som på nästan hela 1980-talet, mitt jobbigaste decennium.
Stilla dagar i Vasa. Stilla dagar i Clichy hette en roman av Henry Miller, som skildrade hans liv och leverne som ung amerikansk författare i 1930-talets Paris. Boken utkom först 1956 i USA. Stilla dagar i Mejlans är Claes Anderssons nya bok och berättar om Ottos vardagsliv och tankar i denna lugna stadsdel i Helsingfors (min barndomsmiljö). "När jag tänker på döden får jag resfeber".
Jag vandrar ofta förbi Kaserntorget här i Vasa, på väg in till stan. Mest visst är det ödsligt kring kyrkan och de gamla gråa träkasernerna. Ett dagis heter Lill Kasern. Kyrkklockan klämtade i en enformig klang på lördag kväll när jag var på väg hem. Jag stannade och lyssnade, tänkte gå in i kyrkan, men lät sedan bli. Jag kan gå någon annan gång, för jag vill gärna se kyrkans interiör.
Östra Kasärntorget står det på en skylt. Jag föreställer mig åren på 1800-talet då torget kallades för Alexanderstorget, eller början av 1900-talet, då ryska soldater flyttade in. Av någon orsak tänker jag att min ryska farfar var en av dem, fast jag vet att han marscherade någonstans på Marsfältet i S:t Petersburg, strax före första världskriget, då han var nitton år gammal.
Det var en solig söndag när jag på väg till Kuntsimuséet vandrade förbi Jägarstatyn. Och jag tänkte på Jorma Ojaharjus kändaste verk, Vasatrilogin, som inleds med Valkoinen kaupunki, Den vita staden, en roman som skildrar året 1918 i Vasa.
Själv har jag precis läst Karolina Ramqvists Den vita staden och minns hur det kändes att streta fram på en isig gata, på skrovlig snöskorpa med barnet sittande i en liten paraplyvagn, i gångtunnlar och på ramper. Ramqvist skildrar ett fruset tillstånd av snö och is i en ung kvinnas liv, då allting omkring henne har rämnat.
Men här några rader ur dikten Minnas av Inga-Britt Wik, ur samlingen Vårarna från 1987:
En tät björkvind blåser längs esplanaden,
husen är ljusbruna, gröna, ljusblå,
två våningar, stenfot,
det är potatis i källarna, och ved,
och en skomakare, och en mangel,
den tiden är nerriven men jag skriver om den,
husen har en förståelse som jag ännu inte ser.
 |
| I hörnet av Kaserntorget |
 |
| S:t Nikolaus ortodoxa kyrka, invigdes 1866 |
 |
| Trähus och jugendslott |
 |
| Konsulinnans kafferum i Loftet |
 |
| Konsulinnan Tulla Moe |
 |
| Gammalt och nytt möts |
 |
| Vid Rådhusgatan |
 |
| Vindflöjlar på fängelsets tak |
 |
| Det här huset ser igenbommat ut. Skulle gärna bo i tornrummet... |
 |
| Höstens fina färger |
 |
| Street Art |
 |
| Författarens stadiga frukost... |
 |
| Selfie i tamburen |
 |
| Aftonrodnad i stan; kunde vara var som helst... |
 |
| Så långt borta, och ändå så nära...Agorafobi? |
 |
| Gamla träbyggnader, lite trötta, men fortfarande vackra |
 |
| Det här kaffet var nog inte så damn fine... |
 |
| Takfönster i Kuntsimuséet |
 |
| Här betyder conditor inte sockerbagare, utan grundare... |
 |
| Trädgården vid Tikanoja konsthem |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar