På stranden, en kväll i oktober

Fin solnedgång i går, inte lika rosig som när jag fotade den senast, min första kväll i Vasa. Bilder av solnedgångar kan vara ganska fasliga, Facebook fylls av dem, och jag är medskyldig... Men jag tycker det är människorna på stranden som gör de här bilderna lite intressantare, mera spännande. Och den mörkgråa rökplymen från fabrikspipan på andra sidan vattnet, dansande rökslingor som speglas i vattenytan i en vacker spiral. Men också lite hotfull, någonting som stör idyllen?

  Vem var människorna på stranden? En grupp lantmäteriingenjörer som utförde sina mätningar? Vad mäter de med sina instrument? Någonting för militärt bruk? Osynlig strålning, någonting i luften eller vattnet, osynliga vågor som kommer och går? Är röken farlig? Romanförfattarens fantasi sattes igång... De stod för det mesta tysta, tittade ut på vattnet, kikade in i sina apparater. 

  Nog visste jag ju genast att det var en grupp fotografer, antagligen från en fotoklubb eller arbisgrupp, som stod där i aftonrodnaden med sina stativ. Självutlösarna tickade, avtryckarna klickade. Min stumma mobilkamera bleknade jämfört med fotografernas avancerade utrustning. Vår Nikonkamera, egentligen min dotters, tar onekligen bättre bilder än min Huawei! Men mina bilder fångade också någonting av den speciella stämningen på stranden, en kväll i oktober, då temperaturen sjönk till tre grader. 

  Stundens magi, snart bortblåst, liksom den svarta rökpelaren som slukades av mörkret.