Stormy Weather, en sång som Lena Horne gjorde känd. Jag trodde att det var en Cole Porter-sång, men det är den inte. Don't know why, there's no sun up in the sky, stormy weather...
Förra veckan blåste det kraftigt här i Vasa och jag gick ut på stranden i regnet och den hårda vinden. Det droppade från träden, regnskurarna kom och gick. Som barn var det spännande att vara ute vid oväder, ta på sig gummistövlar och oljerock. I Vasa har jag bara mitt himmelsblåa Berlinparaply, som jag köpte i en turistaffär nära Brandenburger Tor.
Nere på stranden upplevde jag äkta skärgårdsstämning med vågskvalp och vattenstänk. Vinden drog igenom vassen, susade omkring mig. Gungande grenar, gula och rostbruna färger, en flammande liten lönn bredvid den mörkgröna granen. En känsla och doft av skog, praktiskt taget mitt i Vasa. En magisk sten i strandvattnet, besläktad med den som finns på Rönnskär.
Jag kom fram till en sandstrand, övergiven och ödslig så här om hösten. En livring hängde på en påle, de tomma gungorna rörde sig i vinden. Rester av ett sandslott, små vassbitar nedstuckna i ett symmetriskt mönster.
Ett badhus för kvinnor, dörrarna slog i vinden, öppnades och stängdes. Jag gick ut på badhusets terrass, nedsölad av graffiti, en badtrappa ledde ner i vattnet. Jag slöt ögonen och drömde en liten sommardröm: jag satte mig på trappan i den varma solen, doppade fötterna i vattnet. Så skönt att simma ut, flyta på ryggen... Röster och rop från stranden, skratt ock skrik, barnen blev synliga och ungdomar med sina spänstiga kroppar, picknickkorgar på badlakanen...
Vinden ven, dörrhalvorna fortsatte att öppnas och stängas i en regelbunden, monoton rörelse. Badstränder och badhus blir lite kusliga på hösten. Allt är tyst och igenbommat. Jag kom att tänka på badhuset i Trollvinter. Too-ticki konstatetade på sitt sakliga sätt att badhuset var Muminpappans på sommaren, men Too-tickis på vintern. Jag tror att Mumintrollet tyckte att badhuset var helt och hållet pappans.
Vinden slet i mitt paraply, det var svårt att ta en selfie. Det höga brungula gräset lade sig platt. Stället började kännas allt ödsligare och mörkret kom krypande. En hare skuttade framför mig på vägen, den lät sig inte fotograferas. Någonting skrämde mig i sluttningen, ett trädjur som lyfte nosen mot himlen och kanske ylade, eller bara längtade - räv, varg eller hund?
Som tonåring gjorde jag långa promenader längs Mejlans stränder, till ställen där det nu finns vita sjukhus och vita bostadshus. Det höga berget där Fölisövägen börjar. Jag tror att jag sökte upp lite ödsliga, kusliga ställen, tills jag blev ängslig och vände om. Det var ofta höst, så som nu, kallt och mörkt. Kanske nödvändigt om man vill tänja på fantasins gränser, eller annars bara bemöta små farligheter?
Förra veckan följde jag med orkanen Matthews framfart i Karibien via Jamaica Gleaners webbsajt. Jag var på Jamaica första gången på sommaren 1988, reste runt ön och bodde några dagar ensam i ett litet hus i Boscobel på norra kusten. Huset stod på pålar, grannens arga vakthundar skällde natten igenom, regnet smattrade på det tunna zinktaket. Det var kvavt och fuktigt, onaturligt vindstilla, det låg åska och ett slags hot i luften. Utan att jag visste om det föddes en orkan långt ute på Atlanten och vindmassorna rörde sig mot Karibiska havet. Jag reste hem en vecka innan den superkraftiga orkanen Gilbert drog över Jamaica och förorsakade enorm förstörelse.
I romanen Hundarna i Kingston (1993) föreställde jag mig hur det kunde vara att uppleva en orkan. Flygande zinkplåt kan knäcka träd och halshugga dig. Det lär vara förunderligt tyst och stilla i stormens öga, men sedan brakar ovädret loss igen. Men jag har svårt att skildra människor i nöd, under omständigheter som jag inte riktigt känner till, så det mest dramatiska i min skildring av orkanen var att en stackars hund drunknade i jordskredets gyttja som for iväg med den.
Matthew besparade Jamaica, men förorsakade stora skador på Haiti, som inte ännu återhämtat sig efter jordbävningen 2010. I de finska nyheterna omnämns Haiti alltid med ordet rutiköyhä. Ett utfattigt land. Men hur länge måste det fortsätta att vara utfattigt? Bortglömt bland jordens alla andra katastrofområden?
Förra veckan blåste det kraftigt här i Vasa och jag gick ut på stranden i regnet och den hårda vinden. Det droppade från träden, regnskurarna kom och gick. Som barn var det spännande att vara ute vid oväder, ta på sig gummistövlar och oljerock. I Vasa har jag bara mitt himmelsblåa Berlinparaply, som jag köpte i en turistaffär nära Brandenburger Tor.
Nere på stranden upplevde jag äkta skärgårdsstämning med vågskvalp och vattenstänk. Vinden drog igenom vassen, susade omkring mig. Gungande grenar, gula och rostbruna färger, en flammande liten lönn bredvid den mörkgröna granen. En känsla och doft av skog, praktiskt taget mitt i Vasa. En magisk sten i strandvattnet, besläktad med den som finns på Rönnskär.
Jag kom fram till en sandstrand, övergiven och ödslig så här om hösten. En livring hängde på en påle, de tomma gungorna rörde sig i vinden. Rester av ett sandslott, små vassbitar nedstuckna i ett symmetriskt mönster.
Ett badhus för kvinnor, dörrarna slog i vinden, öppnades och stängdes. Jag gick ut på badhusets terrass, nedsölad av graffiti, en badtrappa ledde ner i vattnet. Jag slöt ögonen och drömde en liten sommardröm: jag satte mig på trappan i den varma solen, doppade fötterna i vattnet. Så skönt att simma ut, flyta på ryggen... Röster och rop från stranden, skratt ock skrik, barnen blev synliga och ungdomar med sina spänstiga kroppar, picknickkorgar på badlakanen...
Vinden ven, dörrhalvorna fortsatte att öppnas och stängas i en regelbunden, monoton rörelse. Badstränder och badhus blir lite kusliga på hösten. Allt är tyst och igenbommat. Jag kom att tänka på badhuset i Trollvinter. Too-ticki konstatetade på sitt sakliga sätt att badhuset var Muminpappans på sommaren, men Too-tickis på vintern. Jag tror att Mumintrollet tyckte att badhuset var helt och hållet pappans.
Vinden slet i mitt paraply, det var svårt att ta en selfie. Det höga brungula gräset lade sig platt. Stället började kännas allt ödsligare och mörkret kom krypande. En hare skuttade framför mig på vägen, den lät sig inte fotograferas. Någonting skrämde mig i sluttningen, ett trädjur som lyfte nosen mot himlen och kanske ylade, eller bara längtade - räv, varg eller hund?
Som tonåring gjorde jag långa promenader längs Mejlans stränder, till ställen där det nu finns vita sjukhus och vita bostadshus. Det höga berget där Fölisövägen börjar. Jag tror att jag sökte upp lite ödsliga, kusliga ställen, tills jag blev ängslig och vände om. Det var ofta höst, så som nu, kallt och mörkt. Kanske nödvändigt om man vill tänja på fantasins gränser, eller annars bara bemöta små farligheter?
Förra veckan följde jag med orkanen Matthews framfart i Karibien via Jamaica Gleaners webbsajt. Jag var på Jamaica första gången på sommaren 1988, reste runt ön och bodde några dagar ensam i ett litet hus i Boscobel på norra kusten. Huset stod på pålar, grannens arga vakthundar skällde natten igenom, regnet smattrade på det tunna zinktaket. Det var kvavt och fuktigt, onaturligt vindstilla, det låg åska och ett slags hot i luften. Utan att jag visste om det föddes en orkan långt ute på Atlanten och vindmassorna rörde sig mot Karibiska havet. Jag reste hem en vecka innan den superkraftiga orkanen Gilbert drog över Jamaica och förorsakade enorm förstörelse.
I romanen Hundarna i Kingston (1993) föreställde jag mig hur det kunde vara att uppleva en orkan. Flygande zinkplåt kan knäcka träd och halshugga dig. Det lär vara förunderligt tyst och stilla i stormens öga, men sedan brakar ovädret loss igen. Men jag har svårt att skildra människor i nöd, under omständigheter som jag inte riktigt känner till, så det mest dramatiska i min skildring av orkanen var att en stackars hund drunknade i jordskredets gyttja som for iväg med den.
Matthew besparade Jamaica, men förorsakade stora skador på Haiti, som inte ännu återhämtat sig efter jordbävningen 2010. I de finska nyheterna omnämns Haiti alltid med ordet rutiköyhä. Ett utfattigt land. Men hur länge måste det fortsätta att vara utfattigt? Bortglömt bland jordens alla andra katastrofområden?
Här kan ni läsa dikter av Emmanuel Ejen på haitisk kreol, översatta av Heather Mueller:
https://heathermueller.wordpress.com/2010/01/18/creole-poetry-from-haiti/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar