Lars Huldéns läsning för vandrare

Poeten Lars Huldén gick bort den 11.10. 2016. Han var professor i nordisk filologi, forskare och översättare, han blev nittio år gammal.
  Jag tror att jag träffade Lars Huldén för första gången på folkhögskolan Biskops Arnö i Sverige, där jag på sommaren 1975 deltog i den nordiska debutantkursen tillsammans med Kristina Björklund. Hon var Huldéns kollega på "Nordica" vid Helsingfors universitet. Men jag gick aldrig på deras föreläsningar eller kurser, däremot nog på Inga-Britt Wiks.
   Jag minns Lars Huldéns medryckande och eleganta föresläsning på Biskops Arnö. Jag satt tillsammans med en isländsk poet och lyssnade. Bland de andra debutanterna fanns Niklas Rådström, Eva Runefelt och Ann-Charlotte Alverfors... 

  Efter den danske konkretisten Vagn Steens teorier (han brukade läsa sina dikter uppflugen i ett träd) verkade Huldén kanske traditionellare, mera akademisk. Hans lugna och liksom vänliga, österbottniskt klingande svenska underströk hans ord. Och jag kommer aldrig att glömma hans råd åt unga poeter, ja, åt alla skrivande personer, parafraserande ett bekant ordspråk/utrop. Han inledde med att säga ungefär så här: 

  När vi vandrar ute i världen (eller sade han i skogen?), blir vi ibland tvungna att stanna upp, hejdade av en överväldigande, stark förnimmelse. Här ligger en dikt begraven! Och då gäller det att gräva upp den så fort som möjligt. 

  Under alla dessa år (fyrtioett sammanlagt) har jag försökt följa hans råd och ta vara på stundens inspiration, de magiska ögonblicken. 

Sedan träffade jag Lars Huldén åtskilliga gånger på Schildts förlagsfester, i olika litterära sammanhang. Men ibland överröstades han av Bo Carpelans rungande skratt. Tillsammans med Bo uppträdde han mot slutet av 00-talet på mycket omtyckta diktkvällar. Jag tror att de kallade sig Pepparkaksgubbarna. 

  Lars Huldén var ordförande i Finlands svenska författareförening, tillsammans med styrelsen godkände han mig som ny medlem, då jag med bl.a.Thomas Wulff, Martin Enckell, Kjell Lindblad och Joakim Groth hörde till den unga författargruppen Fågel Fenix. Men jag kände mig alltid lite blyg i Lars Huldéns sällskap, jag fick kanske inte riktigt lika bra kontakt med honom som med andra Schildts författare som var äldre än jag, bland dem Peter Sandelin, Solveig von Shoultz, Ralf Nordgren, Irmelin Sandman Lilius, Nalle Valtiala, Björn Kurtén.

Efter den ledsamma nyheten om Lars Huldéns död bläddrar jag i diktböckerna som finns i Inga-Britt Wiks bokskåp här i Författareföreningens arbetsrum i Vasa, där jag har äran att vistas i fyra höstveckor. Nästan alla Lasses böcker är försedda med en personlig dedikation till Inga-Britt, som gjort blyertsanteckningar i marginalen. Resedikter, Långdansen, Psalmer för trolösa kristna. Sånger, allvarsamma, Jag blir gammal, kära du...
  Det är söndag, dagen är kylig, vädret grått och ovänligt. Jag går på utställningar, vandrar på stranden som blivit så bekant för mig. Skymningen faller, men ingen violett skymning... Nu finns det mera löv på marken än i träden, lönnens gula och blodröda blad singlar ner på granens gröna grenar. Kajorna tjattrar ljudligt ovanför sjukhusets tak, en båt forslas bort på en trailer. Havet brusar, men vattenståndet är lågt, ännu lägre än för några dagar sedan, den gråa sanden med sina små stenar kryper allt högre upp. Och jag tänker på Lars Huldéns både satiriska och allvarliga dikt Österbottningen om havet i samlingen Herdedikter (1973):

Ur havet har allt land stigit upp.

De som bor vid havet har själva kunnat se

hur land har stigit upp och torkat sig med gräs

och börjat klä sig med skog.

Om havet en dag

skulle ångra sig och börja återta sitt land

skulle det betyda mycket bekymmer

för Österbottens kustbefolkning.

Kan man verkligen lita på

att havet som äger tre fjärdedelar av jorden

alltid skall vara lika givmilt mot österbottningarna?

Säkrast att inte lita för mycket på det.

De som bor vid havet

vet hur det förändras, från dag till dag,

timme till timme, hur vattnet drar ut eller flödar

men aldrig är stilla.

Och att obeständigheten präglar

även det som hålles för beständigt. 

I Inga-Britt Wiks bokhylla

Gustavsborgs strand

Folkfotograferng på österbottniskt vis i Vasa konsthall. Fotomagi.

Lars Huldén översatte Kalevala med sonen Mats. Gallen-Kallelas Hedendom
och kristendom, skiss till kupolfreskerna i paviljongen i Paris 1899.
Jugendutställningen i Tikanojas konsthem.

Stallsraden i Brages friluftsmuseum

Oktoberkväll på Timmermansgatan

Hugo Simberg: Kransbärare, gosse som bär livets krans, studie för väggmålning
i Tammerfors domkyrka, 1905. Jugendutställningen i Tikanojas konsthem.