Violetta skymningar: Vindstilla i Vasa

onsdag 12 oktober 2016

Vindstilla i Vasa

Efter stormen känns de vindstilla, glasklara höstdagarna nästan overkliga. Så annorlunda stränderna ser ut i bländande solsken! Vattenståndet är lågt, stenarna kryper upp på stranden. Gula björkar mot blått vatten får mig att tänka på Noux, där min syster och jag gjorde långa vandringar med vår pappa. Mossan lyser grön i en skogsdunge, bakom träden dånar trafiken som leder ut från Vasa.

Jag gick förbi Sandviksvillan, där Jacob Tegengren, det svenska Österbottens skald, föddes 1875. Blev ganska förvånad över att se en staty av den indiska gurun Sri Chinmoy i parken strax intill lusthuset, omgiven av somrigt grön gräsmatta. Jag läste om Chinmoy på 1970-talet och minns att gitarristerna Carlos Santana och John McLaughlin hörde till hans anhängare. Santanas andliga namn var Devadip.

Friluftsmuseum kan göra mig ganska matt, hur många bondgårdar, lillstugor, fähus och röda bodar måste det föras till de här ställena? Fick en överdos av Fölisön, dit vi också vandrade med pappa när vi bodde i Mejlans. Han bröt långa gula vassrör åt oss och vi lekte att de var flaggor. Otroligt hur vassen skimrar i höstsolen, rostfärgad, orange, i motsol blir den vit. Men i Brages friluftsmuseum tyckte jag speciellt mycket om det silvergrå fiskarhuset från Valsörarna. Och Jungfrudansen.

Min mammas farföräldrar promenerade säkert på samma stränder i Vasa med sina tre barn, för länge sedan, mot slutet av 1800-talet. Någon stod på strandkajen och fiskade, antagligen med metspö. Kanske pappa Niklas bröt gula vasstrån åt lilla Ruth och Bertel, för det är sånt som pappor gör. Kanske mamma Seidi ville vila en stund på en bänk, kanske på badhusets terrass, i dag ett rum för enbart kvinnor.

Familjer, unga par, hundrastare, stavgångare och cyklister passerade i en jämn ström. Jag var antagligen den enda som inte var klädd i en praktisk tuulipuku, vindtygsjacka med byxor. Följande dag var igen mulen och grå, blåsten rev i björkens gula löv.