På Youkobo Art Space i Tokyo

Ja, här är jag nu, i stadsdelen Suginami sydväst om Tokyos centrum.  Har haft problem med att ladda datorn, men fick nu rätt adapter för eluttaget här i Japan, en helt liten manick. Ack, så komplicerat allt har blivit, för många electronic devices som måste laddas...

Har redan hunnit beundra körsbärsblommorna i den stora Uenoparken och rösta i riksdagsvalet på finska ambassaden, se nutidskonst uppe i Mori-skyskrapan, åka både buss, lokaltåg och metro....

Körsbärsblomning i Uenoparken

Traditionellt...

Och modernt...

Om att flyga:

Det är åratal sedan jag flugit med ett så stort plan, transkontinentalt... Ja, jag lider nog av flygskam och skulle egentligen mycket hellre ha åkt till Japan ombord på ett tåg på den transsibiriska järnvägen... Borde ha gjort den resan i min ungdom, för länge sedan... Minns Artur Lundkvists fina skildring av en tågresa i Sibirien och Kina. Ja, och Rosa Liksoms Hytti nro 6.

Sov inte en blund på planet, en ung japan som satt bredvid mig var också förkyld, så vi hostade, nös och snöt oss, nästan i kapp, så diskret som möjligt... Jag tittade på filmen om den unga Astrid Lindgren och på den finska filmen Pieniä suuria valheita med Mikko Nousiainen, båda helt bra, och läste i Haruki Murakamis Norwegian Wood, i svensk översättning. Jag började på Kafka on the Shore för några år sedan, men kom aldrig riktigt in i den, tror jag ändå borde läsa den på svenska. Henrika Ringbom, som var på Youkobo Art Space i fjol, rekommenderade Murakami, speciellt Fågeln som vrider upp världen. Jag började läsa den också, men den fanns bara i pocket på biblioteket (och inte i bokhandeln), med 28 dagars lånetid.

På Narita flygfältet slussades man igenom ändlösa korridorer och hallar, ens fingeravtryck togs två gånger och för mig är det ett nytt system att man fotograferas, höll på att göra bort mig...

Tokyo från flygbussens fönster...

Är lite trött och ofokuserad just nu, jag citerar ungefär vad jag skrev på Facebook: Från Narita till Tokyo dök bussen in i ett landskap som i mina trötta ögon påminde om ett slags scifi film eller dröm. Skyskrapor och kompakta bostadshus, ett virrvarr av broar, Tokyo Disneyland, kanaler, ett ensamt blommande träd. Var det Yokohamas hamn som skymtade långt borta? (Nej, det var det nog inte...) Så stillsamt bussassistenterna bugar sig när bussen avgår, så lugnt en medresenär koncentrerar sig på att äta sitt mellanmål.

Jag tog en kaffe vid Kichijoji stationen, mitt första intryck av en levande neighbourhood i Tokyo, i den omtyckta västliga stadsdelen Mitaka City. De unga kvinnorna som arbetade på kafeet kallade på kunder och bad dem smaka på olika kaffesorter genom ett slags ceremoniell dialog, enformiga rop, som man hör överallt på gator och i butiker. Jag försökte fånga ropen på en videosnutt.

Vid Kichijoji stationen

Även bussarna har sin egen estetik...

Från Kichijoji blev det enklast att åka taxi till residenset, där jag blev varmt mottagen och instruerad gällande boende, avfallshantering, tvättmaskin, varmvatten, gasvärmare... En smal spiraltrappa ledde upp till min fina lilla bostad med balkong som vetter mot den lilla trädgården med ett blommande körsbärsträd.

Mitt arbetsbord, ute lyser körsbärsträdet

Presentation på Youkobo

Välkomstfest

Innan det skymde och jag blev för trött gjorde jag en liten promenad, men jag gick åt fel håll (vilket jag egentligen inte alls gjorde!) och hittade aldrig till supermarketen. I stället dök den helt överraskande upp framför mig, den röda toriin, porten till en shinto helgedom, Ichikishima.  Jag gjorde en liten runda i parken, innan mörkret föll. Jag hittade en liten kvartersbutik, grönsakshandlare, snett mittemot Youkobo, och köpte tomat, banan, ägg och soba... What else do you need?

Torii porten

I Uenoparken

Min första vecka, långt borta i öst... i soluppgångens land... De första dagarna var ganska kyliga, nätterna kalla, men nu är vädret varmt, nästan sommarvarmt. På morgnen lyssnar jag på radio Vegas nattklassiskt och sänder bilder åt mina barn på Whatsapp. Ja, min separationsångest är stark och ibland känns hela den här resan som en dröm....

På Mori-museet för nutidskonst. The God of
Small Things?

Utsiktsplatsen i 52. våningen

Många bär munskydd... En kort sträcka ovanför
jorden, så man hann se trädet...

I Tokyometrons korridorer...

I Zempukuji-parken i närheten av Youkobo, mitt
favoritställe... 

Buddhisttempel i Ueno

How many many things
They call to mind
These cherry-blossoms

Basho (översättning R.H. Blyth)

Till Tokyo...

På väg till Youkobo Art Space i Tokyo, packar de sista sakerna...Bl a Hannele Mikaela Taivassalo, Malin Kivelä, Catharina Gripenberg och Henrika Ringbom har varit där. 

Hoppas hinna se sakuran i blom... Sayonara... Domo arigato gosaimasu...

Since I am conviced
That Reality is in no way real
How am I to admit
That dreams are dreams?

Saigyo

Här några foton från Helsingfors med lite japanskt tema:

Henrika Ringbom i Japanska terummet på
Eriksgatan. Henrika var på Youkobo i fjol.

Den här hittar man vid Gamla studenthuset...

MUJIs pop up affär före jul i Kampen...

Borde kanske ha köpt den här
nackdynan med huva...

T-tröjor i liten förpackning...

Kulturtant i Muji-klänning, kan kanske köpa
den i Tokyo... 

Berlinbjörnen Olle säger hej. Han följer med till Tokyo.
Tekannan var min mammas, från 1940-talet... 

Marsdagar, resfeber...

Mina dagar fylls av en massa små ärenden, saker att uträtta, förberedelser inför resan till Tokyo, som känns som Den Stora Resan... Hinner inte med så mycket annat, texter blir på hälft, böcker likaså...  Medger att jag har enorm resfeber. Men mera om detta i mitt följande inlägg, bara jag hinner få allting gjort... Blev dessutom ganska förkyld i det kalla vädret på måndagen (det haglade!), det sista som jag behöver just nu...

För några veckor sedan såg jag en fin performance på kulturcentret Caisa, Ntozake Shanges For Colored Girls Who Have Considered Suicide When the Rainbow Is Enuf, som uruppfördes 1976.  Texten kändes minst lika aktuell i dag som då, för över fyrtio år sedan. Den gästande teatergruppen bestod av sju olika kvinnor, de flesta med rötter i Afrika (förutom en danska), alla klädda i klänningar i olika färger (kom att tänka på Pina Bauschs koreografier). Föreställningen var otroligt berörande, jag hoppas skriva om den i något annat sammanhang. Man önskar flere gästspel av det här slaget, från andra länder och kulturer.

Kulturcentret Caisa i Elantos före detta bageri på Ekogatan
vid Tavastvägen

Författaren Ntozake Shange

Jag grävde i min bokhylla och fann  några av mina favoritböcker av afrikansk-amerikanska kvinnliga författare från 1970- och 80-talen, en av Ntozake Shange, Sassafrass, Cypress & Indigo. Hennes riktiga namn var Paulette Williams, hon dog på hösten i fjol, sjuttio år gammal. Så suggestiva titlar böckerna har: Possessing the Secret of Joy, Singin' and Swingin' and Getting Merry Like Christmas...

På Nordhusets måndagsbio (som jag rekommenderar) såg jag Iram Haqs film Vad ska folk säga, baserad på hennes egna erfarenheter som ung pakistanska i Norge. Kulturkrockar, traditionell far. Scenerna från Pakistan var otroligt fina, en väldigt berörande och sorglig film. Här länken till trailern på youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=Sc8LRtPgVJc

Här några bilder från andra platser, kulturupplevelser i Helsingfors, gratis eller ganska dyra (man går ju inte på Operan varje dag):

Ibland fångar kameran allt möjligt överraskande...

Såg John Neumeiers Sylvia på Nationaloperan... Åh, så
spännande strumpmode... 

Kulturtant i ny vårklänning. Tycker jag ser konstig ut... 

David och James på Ode, Våra gemensamma barn r.f:s
temadag mot rasism...

Glada gossar avnjuter five o'clock tea... 

De sista vinterdagarna, en kall fastlagstisdag i Brunnsparken där studenterna hade sina egna ritualer. Vårdagjämning och fullmåne, newroz i Kurdistan. Jag var med Olivia i den lilla parken i närheten av Fabriksgatans lågstadium där mina barn gick. Snön smälter i parken i Mellungsbacka, bäcken fylls av vatten som brusar och porlar, stillsamt fågelkvitter i buskarna...

Huawei eller Samsung? I minnets labyrinter...

Ibland tänker jag att det börjar nu räcka för mig: all denna nya teknologi, att hänga med i utvecklingen... Jag minns hur jobbigt det kändes på 1990-talet att övergå från skrivmaskin till PC. Mitt första textbehandlingsprogram var Lotus Ami Pro och jag valde det delvis för att jag tyckte namnet lät så fint... Lotus... lite som Lotus Sutran...

Ja, jag har ny mobiltelefon. Jag bytte från Huawei till Samsung. Elisa hade ett bra erbjudande så jag föll för det... Min gamla telefon började visa tecken på "ålderdom", den hade blivit långsammare, vilket vi alla blir med åldern, den avstängdes mitt i allt och verkade överbelastad, trots att jag överförde bilderna på minneskort... Ja, jag behöver en bra telefon, helst med bra kamera, när jag är i Tokyo i april.

Men jag vet inte hur bra den nya telefonens kamera är. Färgen på bilderna blir ibland lite konstig, jag kan inte redigera bilderna lika behändigt som på den gamla. Det tar tid att vänja sig, inställningarna känns främmande... Jag sveper åt fel håll - och vad i allsindar är detta Bixby som alltid dyker upp? Jag behöver inte alla dessa funktioner... 

Man borde kanske hålla sig till ett bekant fabrikat - och detta gäller också datorn. Jag har inte ännu heller vant mig vid min nya MacBookAir, jag hittar inte de nedladdade bilderna lika behändigt som på min gamla hp... Kanske borde jag fråga Siri?

Jag lyckas inte ladda ner bilder direkt från telefonen till bloggen, vilket är enormt frustrerande. Tror jag måste byta från Blogger till någon annan portal...

Ja, och sedan uppdaterade jag den nya telefonen, vilket betydde att många funktioner nu ser lite annorlunda ut, kamera "knappen" har bytt färg, så det gäller att igen vänja sig vid allt det nya... 

Här några random bilder. Lite roligt att manipulera dem med färg och texter, men också helt onödigt och ganska fånigt...

Originalbild: isen smälter i Ugnsholmens kanal...

För Violetta skymningar? 

Den här färgen heter Stjärnstoft...

Vi har ett muskelminne, vi vänjer oss vid en apparats funktioner och blir konfysa när vi inte genast hittar dem på den nya manicken... 

Den nya telefonens ljudvolymknapp finns på fel sida, till vänster, vilket gör att telefonfodralets kant skaver mot min vänstra tumme som nu känns öm... Ja, den nya telefonen kan faktiskt göra mig galen. Man borde antagligen aldrig byta märke, bäst vore att hålla sig till det bekanta, det som redan finns "lagrat och programmerat" i våra stackars hjärnor...

Alla mina vänners telefonnummer hade försvunnit på den nya telefonen, WhatsApp konversationerna likaså. Lyckligtvis finns de kvar på den gamla telefonen, jag som trodde att precis allt skulle försvinna därifrån när sim-kortet avlägsnades. Jag saknar mina gamla bakgrundsbilder... Men de finns på ett minneskort, tycker bara att det är för jävligt att byta det minimala minneskortet, av och an... 

Telefonens minne är väl lite som vårt eget: allt finns kvar, bara vi lite gräver i det... Jag tycker om att bläddra i WhatsApp konversationerna som jag fört med mina barn, de fungerar lite som dagböcker... Och jag vet att en viktig adress finns kvar i ett meddelande från min syster för ett par år sedan...

Min kära gamla telefon...

Min äldre son Michael...

Vilken sorts power bank behöver jag?

Samtidigt sorterar jag gamla brev, postkort som min mamma hade sparat, barnens skolpapirer, tidningar, urklipp som en gång varit viktiga... Min pappas papper, fina skisser och planritningar, anteckningar, tyska kamera- och alptidningar... Allt kan inte sparas, minnen från ett helt liv i pappersform. Mina råddiga anteckningshäften, en hel bunt... Skönt att slänga, kasta bort, tömma, ge plats för nytt.

På min födelsedag, som visserligen infallar bara vart fjärde år, eftersom jag är född den 29 februari, firades jag med både blommor, teaterkväll och restaurangbesök. Min syster hade bokat biljetter till Bröderna Karamazov på Nationalteatern, men den kvällens föreställning var tyvärr inhiberad, så vi såg Kaasua, komisario Palmu! på Stadsteatern i stället. Helt rolig föreställning med bl a Kari Väänänen och Vuokko Hovatta, fint live jazzband, roterande scen... Waltaris språk är alltid njutbart, Palmu-böckerna och filmerna hör till det finska kulturarvet.

Helsingfors stadsteater, en vinterkväll...

Fin utsikt över Narinken på Sandro i Kampen...

Jag firade med Cindy och David...

Även Figaro gillade födelsedagsblommorna... 

Fotogalleriet i min nya telefon har börjat producera videoberättelser, i och för sig lite roliga, men ofta med ganska erbarmlig musik, smileys, pilar hit och dit, och andra helt onödiga tecknade effekter. Jippii, I like it, när bilden visar ett mindre roligt motiv från en begravningsplats eller ett förintelsemonument.  Vet inte från vilket bildarkiv bilderna är samlade, Google Foto? Med finns jättedåliga bilder som jag aldrig har lagt ut någonstans. Har nu stängt av funktionen, men har sparat några berättelser från Berlin på våren 2016. Lyckligtvis kan man redigera dem.

Rekommenderar Thomas Brunells diktsamling Li Berlin (Ellips, 2017) och Ralf Andtbackas nyligen utkomna Potzdamer Platz (Förlaget M, 2019).

Jag skrev själv om Berlin i ett kapitel i romanen Den sista sommaren från 1982, inte världens bästa bok, men i dag kanske lite intressant som tidsdokument. Någon hette fru von Schlippenbach, en annan Helmut Schrammel, kanske lite orättvist att välja just sådana namn... Även tyska menyer kan låta komiska: Kalbsbraten und Semmelknödeln, ein knuspriges Roggenbrötchen, Kaffee mit Gebäck, dazu Äpfel... Brandenburger Tor fanns bakom muren, i den ryska zonen. Den unga finlandssvenska Petra besökte en släkting på ett sjukhus i dåvarande Västberlin, bodde på ett ungdomshärbärge, satt i gröngräset i Tiergarten, träffade en konstig grek och en trevlig japan.... I transitvisumet stod det: zur einmaligen Reise durch das Hochgebiet der Deutschen Demokratische Republik auf der kurzesten Fahrstrecke mit der Eisenbahn...

Här en videoberättesle från Berlin, bl a Andy Warhols konst på Hamburger Bahnhof-museet, murens minnesplats vid Bernauer Strasse, Kaiserkorso, min farmors hemadress i närheten av den numera nedlagda Tempelhof-flygplatsen. Undrar om hon någonsin vande sig vid det konstanta dånet från flygplanen, eller vid tanken att leva i en delad stad, med Luftbrücke och spökstationer, två skilda världar..

P.S. Ja, i den här videoberättelsen syns inte smileyna och pilarna, bara lite vitt skimmer som regnar ner...