Körsbärsblomning

Plötsligt lyste de framför mig på långt håll: de blommande körsbärsträden i Havshamnens park. Det krävdes bara en varm och solig dag för att de skulle slå ut. 

Svårt att fota körsbärsblommorna, sakura, när vinden ruskar på grenarna. Vid mulet väder blir blommorna blekt violetta, när solen skiner ser de nästan självlysande ut, ljusröda mot den blåa himlen. Även andra växter och träd står i blom, lönnens grenar tyngs av den ljust gröngula blomningen, stora tulpaner slår ut, vita och röda. 

Folk tar selfies under sakura, många försöker få en närbild av en blomklase. Jag minns inte att det skulle ha funnits lika många körsbärsträd i Helsingfors i min barndom och ungdom, inte heller när mina barn var små på 1990-talet. Havshagens park renoverades för ett antal år sedan, tidigare var det ett slags joutomaa, ett ganska vildvuxet och skräpigt område där fritidsbåtarna sov sin vintersömn. De första körsbärsträden i Kasberget planterades 2007.

I dag har det gått 75 år sedan andra världskriget tog slut. VE Day, Victory in Europe Day. Röda armén vällde in i det sönderbombade Berlin, Tyskland kapitulerade.  På grund av coronakrisen firades minnesdagen inte som planerat, president Macron lade ner en krans vid den okända soldatens grav vid den folktomma Triumfbågen, statsminister Boris Johnson höll en tyst minut, Tjeckiens president bar ansiktsskydd vid fredsmonumentet i Prag... Tysklands president Steinmeier talade om vikten av att aldrig förtränga det förflutna och att Tyskland bara kan älskas med ett brustet hjärta... 

Jag känner mig bara så allmänt ledsen, inte av ett brustet hjärta, utan på grund av pandemin och allt vad det har medfört. Skrämmande stora antal döda speciellt i USA, miljoner runt om i världen som har blivit arbetslösa. Lockdown-läget öppnas småningom i olika länder, men det betyder inte att smittorisken är över. Ingen vet vart krisen leder oss, ibland fylls man av riktigt obehagliga tankar, men dem försöker man stöta bort, man liksom stänger ut världen, tittar på en Woody Allen-film, lyssnar på radio och försöker koncentrera sig på att skriva... 

They blossom, and then
We gaze, and then blooms
scatter, and then...

Onitsura

To cherry blossoms I come
And under the blossoms go to sleep -
No duties to be done.

Buson

Medger att det här fotot är "stiliserat" av
Google Photo... 

Plötsligt spricker även lönnens gröngula blommor ut, har egentligen aldrig granskat dem på nära håll, när de tittar fram ur de rödbruna "kokongernas" öppna gap. Jag missade björkens "mössöronstadium", nu blir löven större dag för dag.

Sakura i Helsingfors, försökte stajla det här
lite bleka fotot...

Minnen från hanami körsbärsblomningsfesten för ett år sedan i Tokyos stora Ueno-park. Hanami betyder att skåda blommor. I Uenoparken var blommorna blekt blekt rosa, nästan vita, som lysande moln i träden. Jag hann se hanami-festen med ungdomarnas picknick innan blomningen var över och de sista små kronbladen singlade ner, bildade små drivor på marken. 

Och här en bild från hanami-festen för några år sedan i körsbärsparken i Kasberget. Den här festen, liksom alla andra evenemang, har ställts in i år, men folk tar sig ändå ut till parken för att på behörigt avstånd beundra körsbärsblomningen, som är som vackrast under bara några korta dagar... 

Our world is a world of suffering,
Even if cherry flowers bloom.

Under cherry flowers
None are utter strangers.

Issa

Min första maj...

Första maj med social distansering... Jag medger att skyltarna i Brunnsparken började kännas lite för förmanande - ett slags förmynderi? Tror nog att folk/ungdomarna skulle ha stannat hemma utan skyltarna. Dessutom var vädret kallt och blåsigt, höll på att förfrysa händerna när jag fotade. Skulle gärna ha druckit nånting varmt på ett café. Men jag njöt nog av vappen i alla fall...  O hur härligt majsol ler... 

Här lite bilder från min ensamma promenad:

Ford från 1929...

"Flatiron"-byggnaden i Helsingfors...

Minns hanami i Uenoparken i Tokyo för
ett år sedan... Sakura, sakura...

De skeppsbrutna av Robert Stigell, 1898

Ménage à trois... 

Finlandssvenska rum... 

I Kaserngatans S Market... 

De här var de enda ballongerna som
jag såg... 

Somliga ballonger krymper genast,
så var det också i min barndom...

Vårblommor på Observatorieberget... Sköt om er! 

Aprilvandringar

I dag är det Valborgsmässoafton, den sista april. Den finska radiokanalen Radio 1 har en trevlig tradition, Päivän mietelause. En aforism, ofta ett diktcitat, läses upp strax före tolvslaget mitt på dagen. Dagens dikt var Katri Valas Huhtikuun viimeinen ilta (Den sista kvällen i april), som ingick i hennes debutsamling Kaukainen puutarha (Fjärran trädgård) från 1924. Dikten dryper av känslor och färger, skymningen är blå och ljudlös, månen en stor förvånad blomma. Var dröjer sångerna som förmedlar vårbäckarnas ursinne, frågar diktjaget, var dröjer tiden då gräsets alldeles för gröna blod blir nästan rött... Åh, vilka metaforer! 

Katri Vala hörde till gruppen Tulenkantajat, jag läste henne redan som tonåring då min mamma gav mig en antologi med dikter av de finska poeterna kring Tulenkantajat. 1928 insjuknade Katri Vala i tuberkulos och tillfrisknade aldrig helt och hållet. Hon dog 1944 på ett sanatorium i Sverige, endast 42 år gammal. 

Ni kan besöka Katri Vala-parken i Sörnäs Wilhelmsberg, jag visste inte att hennes urna är nerlagd i parkens mur. Min pappa bodde som barn på Wilhelmsbergsgatan, i min senaste roman Jag gungar i högsta grenen har jag försökt föreställa mig hans barndom och ungdom i en ryskbaltisk familj i Helsingfors.

Det här är våren då allt känns annorlunda. Tiden går både snabbt och långsamt, vädret växlar, liksom humöret. Långsamt blir det gröna allt grönare, kanske blir det rött så som i Katri Valas dikt...

Jag försöker göra en liten promenad varje dag, come rain or shine. Den 16 april snöade det, äntligen fick jag se barnbarnet, om än på distans. Här rullar hon på en snöboll i parken. 

Här några bilder från Ärtholmen i april, jag visste inte att bostadsbygget redan börjat. Ett långt plank har målats av Armi Teva och Miia Puustinen vid Aaltouniversitet, konstverket, som var det vinnande bidraget i en tävling, heter Helsinki24 och skildrar livet i Helsingfors under ett dygn.

Social distansering? På Eirastranden och vid Brunnsparken... De första glasskioskerna har öppnat, man köar på behörigt avstånd...

Jag gjorde äntligen vårens första cykeltur och trampade till Busholmen och Gräsviken, där jag drack te med min väninna Nina på hennes trivsamma innergård nära Kabelfabriken. 

Förlovningen av Dennis Oppenheim

Wow arkitektur? F Secures kontorsbyggnad

Crusellbron som förenar Gräsviken och Busholmen

Jag har inte varit på Busholmen på över ett år, mycket nytt har byggts, och visst byggs det ganska tätt. Roligt med lite färger på de bruna väggarna, den kuperade parken med den blåa "löpbanan" verkar ganska konstgjord, men är ändå ett välkommet andningshål, en oas. Har ingen bild av parken... 

Hamlet All Inclusive på Viirusteatern, som står lika
ödslig som alla andra teatrar... 

Martin Enckells fina dikt finns på en vägg i Victoriakvarteret på Busholmen, först nu upptäckte jag den. Vi debuterade samtidigt i antologin Ny Lyrik 1974 och medverkade i tidskriften Fågel Fenix. Andra unga författare och skribenter som medverkade i Fågel Fenix var Thomas Wulff, Kjell Lindblad, Joakim Groth, J.O. Mallander, Johan Donner, Tom Sandqvist och Susanne Ringell. 

Gräsvikens köpcenter var ödsligt, jag gick till den väldiga järnaffären för att köpa myrdosor, för att bekämpa myrorna som uppenbarat sig i källarstudion där min yngre son spelar musik. En solig kväll rastade vi katten Figaro och satte oss på en bänk för att dricka kaffe med blåbärsmuffins. När solen försvann bakom hustaken blev det verkligt kallt. Det har varit minusgrader på nätterna. 

Kö till Alko på valborgsmässoafton...

Hemma försöker jag ibland klä mig i kläder som jag sällan använder, inte bara i gamla collegebyxor och t-shirts. Här i en Desigualscarf och en över tio år gammal klänning från Sokos av det något obskyra tyska tantmärket s. Oliver, andra märken/brand i samma kategori är comma, Tom Tailor, och kanske Esprit... Jag har tänkt kommentera mode- och lifestylebloggare, men det får bli till en annan gång. 

Jag har varit ensam hemma på valborgsmässoafton, inget firande på stan, inga stora och högljudda gäng, vilket är bara skönt. Nu lyssnar jag på nattklassiskt och tar fram en bok, kanske Jamaica Kincaids Mon frère, eller Anne Swärds Jackie... Glad första maj, ha det bra! 

Tavlan med rastaflaggan är av Albert Artwell

Min roman från 1980 och ungdomsromanen från
2008... 

En mural i Vallgård som hyllar vårdpersonalen i deras
arbete under coronaepidemin 

Här är Katri Valas dikt i sin helhet, Huhtikuun viimeinen ilta:

Hiljainen ilta.

Räystäitten itku on vaiennut,

ja aurinko sukeltautunut pois.

Hämärä – sininen, äänetön –

on upottanut itseensä maisemat.

Tummasta metsästä,

pihkaisen suitsutuksen keskeltä,

ylenee kuu

kuin suuri, hämmästynyt kukka

keltaisena ja raikkaana

ja jää helottamaan sinistä taivasta vasten.

Niin kalpeaa ja kuollutta.

Missä viipyvätkään laulut,

joissa soi kevätpurojen raivokas hurmio

ja muuttolintujen kirkuva ikävä?

Missä viipyykään aika,

jolloin ruohon liian vihreä veri

näyttää miltei punaiselta?