April Come She Will...

Så börjar april lida mot sitt slut: i dag är det valborgsmässoafton... April, en vårmånad full med kontraster, vädret växlar från snöfall till solsken, från regnskurar till milda vårvindar.... Snön smälter, men på natten är det igen köldgrader, bäckarna porlar, känslorna svallar... Ljuset bländar, solen värmer, men plötsligt fryser man igen och byter tillbaka till vinterkappan. 

De första små gröna knopparna i häcken på vår gård. Mycket snö på de skuggiga ställena i Mellungsbackas park, stora snöhögar vid Smedsparkens bollplan, där de första fotbollspelarna dykt upp... Nej, jag ska inte citera den inledande raden i T.S.Eliots mest berömda diktsvit från 1922... 

Påsken infaller oftast i april, ibland i mars, (ja, påsksöndagen firas på den första söndagen som infaller efter att fullmånen visat sig efter vårdagjämningen - got it?)... Jag hörde nyligen Hair-musikalens Aquarius i radion, min ungdoms kultmusik. Jag kan de inledande mystiska orden utantill: When the moon is in the seventh house and Jupiter aligns with Mars..... 

Jag hörde också Simon & Garfunkels April Come She Will i radion, en kort, ganska sorglig sång om ett kärleksförhållande som varar från april till september.  Sångens jag går igenom årets ljusa månader och kan inte förstå varför den rastlösa flickvännen vill dra sig ur förhållandet och flyga sin väg som en fågel... Döden i augusti betyder kärlekens död... 

April, come she will
When streams are ripe and swelled with rain
May, she will stay
Resting in my arms again

June, she'll change her tune
In restless walks she'll prowl the night
July, she will fly
And give no warning to her flight

August, die she must
The autumn winds blow chilly and cold
September, I'll remember
A love once new has now grown old

En ensam svan söker sig till öppet vatten i början av april vid Tölöviken:

Kalla, soliga aprildagar:

I Mellungsbacka:

Vårpromenad i början av april med dotter och barnbarn:

I dag, när Mattolaituri-kafeet (Mattbryggan) har öppnat med dyr skumpa och dunkande musik, trendigt klätt folk, mycket mökä (oljud)... Ja, det här är alltså den riktiga och ursprungliga Mattolaituri, mattbryggan:

I år tänkte jag mycket på min faster på påsken och jag tog fram hennes påskägg, ryska lackarbeten. Påsken var en viktig högtid för henne och hon höll fina påskfester hemma hos sig i Solna, speciellt på 1970-talet, då hon också bakade en hög kulitj-kaka och klädde sig i en rysk folkdräkt som hon själv sytt. Ni kan se en bild av henne med kulitj-kakan i det här inlägget:

https://mariannebacklen.blogspot.com/2021/11/sent-i-november.html

Här ett lite gulnat foto från 1980- eller 90-talet med min faster, t v, i hennes soliga rum med det stora bordet, kökssoffan, krukväxterna (som blev allt färre med åren), prydnadsföremålen, av vilka de flesta måste ges bort... 

Märkliga nya butiker i mina kvarter: Pieni noitapuoti, en liten häxbutik (puoti betyder egentligen bod).  

På långfredagen vandrade jag i Sandudd, har inte varit där på länge, gick till min farfars grav på den ortodoxa sidan och vandrade omkring i Lappviken, där isen fortfarande låg tjock. Lähde-kafeet stängde redan kl 16, så jag gick ner till Venedighusets Metsäpaahtimo (Skogsrosteriet).  Och sedan till mammas grav på nya sidan, där hjältegravarna låg i långa rader i den vita snön. 

Jag tänker på Georges Moustakis sång, Requiem pour n'importe qui, jag tänker på kriget i Ukraina och på alla ukrainare som varit tvungna att lämna sitt hemland: 

Il est mort, je suis en exil
Et je meurs un peu avec lui
Chaque fois que tombe la nuit
Sur le soleil du mois d'avril

(Han är död, jag lever i exil

Och jag dör lite med honom

Varje gång natten faller

Över solen i april månad)

 

Katten Figaro med våra gamla påskprydnader, häxan som ett av barnen gjorde i dagis: 

Vi åt blinier hemma hos min dotter på påsksöndagen. Här mina fina söner vid matbordet: 

Mormor med sina tre stora barn och det yngre barnbarnet:

 

Mot slutet av april firade vi också min yngre sons och yngre barnbarns födelsedag. Precis alla kan inte delta i alla fester och sammankomster, här är jag med David på den nya Boneless-restaurangen på Bergmansgatan:

En bok som jag också vill läsa: Caleb Azumah Nelsons debutroman Open Water, om black pride i dagens London.  På min mormors gamla sekretär syns den jamaicanska konstnären Albert Artwells tavla, the Egyptian Boat. En målning av Artwell pryder omslaget till min roman Hundarna i Kingston från 1993. 

Med äldre sonen Michael några veckor tidigare på ett kafé i Kajsaniemi. Bokhyllorna i bakgrunden är fejk, dvs en tapet med bokmönster, vilket jag tycker är horribelt.  Men böckerna i den nya stora Rosebud-affären är riktiga... och det var roligt att se deras bord med ett förmånligt Camus-paket (damen på bilden är inte jag):

Jag har haft fönsterrenovering hemma hos mig, men det gällde bara fönstren mot gården och enbart de yttre fönstren byttes ut. Byggställningar uppenbarade sig, en tjock plast täckte fönstret, män i orangefärgade västar kom och gick bakom fönstren, eller tittade in för att ta bort det gamla fönstret och sätta in det nya. Ett klinkande, hamrande ljud av metall när ställningarna togs bort. Jag beundrar folk som är sakkunniga och händiga, men jag tittade nog med hjärtat i halsgropen på dem när de klättrade upp och ner på ställningarna. 

Det här är förresten min nya header-bild som syns i webbversionen av bloggen, kanske lite dyster, men nu syns åtminstone rubriken Violetta skymningar lite tydligare. De här figurerna var min fasters, soldaten till höger är en sprattelgubbe:

 

I början av april ordnades penkkarit/bänkskuddardagen efter en paus på två år. Corona fanns med som ett tema på lastbilarnas banderoller, också incidenten Will Smith/Chris Rock på Oscargalan, samt kriget i Ukraina. 

Ivriga godisplockare, trist att de flesta karamellerna förstördes i blötsnön... en mamma använde kapphuvan som förvaringspåse... 

I april besökte jag det nyöppnade Dansens hus i Gräsviken och såg Tero Saarinen-kompaniets föreställning. Dyra biljetter, men dansen var fin, speciellt Saarinens koreografi i solodansen Hunt, framförd av unga Atte Kilpinen till musik av Stravinskys Våroffer, men de starkt blinkande ljusen i Johanna Nuutinens Hz störde njutningen. Byggnaden har kanske lite för mycket skrovlig betong i min smak, fast det är väl meningen att den smälter in i Kabelfabrikens "brutala" miljö. 

Den stora ljusgården verkade ganska ödslig, men lär ska få kaféverksamhet:

Jag fick ett presentkort av ett damgäng på min födelsedag i slutet av februari, väninnor som också bjöd mig på en kväll på etiopiska restaurang Addis i Vallgård. Nu har jag använt presentkortet och köpt en ny vårrock... Vårkappa eller poplinrock sade vi i min ungdom... Trench coat, en kvarleva från första världskriget, trenssi på finska. Tack för presenten och den fina kvällen, Nina, Majvor, Petra, Andrea, Sofia, Helena och Siw! Här syns nästan alla i damgänget, med fina väggmålningar i bakgrunden:

Cindy i min gamla rock, som passar henne mycket bättre än den passade mig:

I dag, på valborgsmässoaftonen, hängde jag upp lite ballonger i morgonsolen och gick på en promenad i det kalla vädret:

Kvällste, med fasters assiett och den fina röda bilen (som också är en cigarrettändare):

 

Det är så fridfullt här på stränderna, i parkerna, på caféerna, hemma. Man känner sig så rörd på födelsedagsfester, på påskbjudningar, så privilegierad att få gå på Dansens hus, på konstutställningar, teater, konserter eller bio... Att få köpa en ny vårkappa. Att få arbeta med ett romanmanus, läsa böcker, se fina filmer på tv, senast den spanska Carmen & Lola, om två unga kvinnor i Madrids romska kvarter. 

Men samtidigt finns den där hela tiden: mardrömmen, kriget i Ukraina. Man vägrar att tro att det är sant. Kanske man glömmer bort mardrömmen när man träffar sin dotter på ett kafé, skriver, läser i en roman, men sedan kommer den tillbaka i nyhetssändningarna, i dagstidningen, i France 24-kanalens konstanta flöde, som till en stor del består av rapporter och analyser gällande kriget i Ukraina, läget i hamnstaden Mariupol. Och här i Finland: Natodiskussionen. Rubriker typ Lavrov hotar med tredje världskrig. Ord och termer som krisberedskap, offensiv, hybridhot, gränspåtryckning, säkerhetsgaranti...

Jag vandrar ofta förbi ryska ambassaden och ser blommorna och affischerna som hängts upp på staketet som spärrar av trottoaren, också på den katolska kyrkans staket på andra sidan gatan. Jag önskar att jag kunde tyda Dostojevskij-citatet. Jag deltog i en demonstration som Ukrainian Association in Finland arrangerar varje lördag, jag ser den ukrainska flaggan överallt, på spårvagnens ljustavla, i färgvalet i en klädaffärs skyltfönster, i en tv-redaktörs örhängen...

Här en bildserie från våren här i Helsingfors, första bilden är från 26.2, två dagar efter Rysslands anfall:

 

 

 

De här plakaten utanför den katolska kyrkan hade tagits bort följande dag:

Djurklinikens fönster:

Demonstrationen 2.4:

Här kan vi drömma om den fred
som vi skall äga en gång 

(Eyvind Skeie): 

Vårdagjämning

I dag inföll vårdagjämningen, på engelska Spring Equinox, dagen då natt och dag är lika långa för att i morgon ge lite mera plats åt solen, ljuset. Ja, dagarna blir längre, tills vi når midsommar i juni, sommarsolståndet...

I Kurdistan, Iran, Afghanistan och andra delar av Centralasien firas vårdagjämningen som Newroz och nyårsdag. Jag har alltid tyckt om tanken bakom Newroz och kollade på en fest som ordnades i Helsingfors, men insåg att den hade en politisk dimension som jag hade lite svårt att relatera till. 

Ja, jag påbörjade ett inlägg för några veckor sedan, som jag hade svårt att slutföra, för det innehöll både bilder av födelsedagstulpaner och blågula ukrainska flaggor tills jag tappade fokus och gav upp... Så snabbt vår vardag har förändrats med konstanta nyheter om det pågående kriget i Ukraina, det ofattbara kriget som förs så nära oss och som enligt en fransk serietecknare har förändrat hela vår världsordning... Et soudain, un nouvel ordre mondial... 

I det här inlägget tänkte jag bara fokusera på vårdagjämningen, min vandring i solskenet till Ugnsholmens klippor, ja, och på den dimmiga dagen i går, då vädret var isande kallt och det enformiga ljudet av mistlurar hördes över vattnet.

Vårvinterns bländande sol på Ugnsholmen i dag:

Den isiga snövallen ser ut som ett vilande kattdjur tycker jag, med öga, nos och framtass:

Samma bild och katt i går när dimman låg tät över havet och skymde horisonten:

Canal Grande, i dag i solen och i går i dimman

Har alltid älskat de kala vinterbjörkarna, kanske för att min pappa också fotade dem. Här i går i dimman:

Mycket folk på stranden i dag, jag lyckades få den sista koppen kaffe innan caféet stängdes. Isen ligger fortfarande tjock i de inre vikarna och sunden:

Selfie i går i dimma och isande kall blåst vid mattbryggan:

Mycket snö och is i parken, men vårljuset bländar:

Här en liten videosnutt från parken i går, när dimman fick den att se ut som ett svartvitt fotografi. Jag hörde ljudet av klingande bjällror och fick syn på den här hästen som drog en släde efter sig (barn brukar åka i den varje vinter). Blev på något sätt väldigt rörd när jag såg hästen och släden och hörde ljudet av bjällrorna, hovarna mot den knastrande hårda snön. 

Plötsligt verkade tiden stå stilla, eller som om jag fått en liten glimt av en försvunnen värld, ett försvunnet tidevarv, en värld och tid som vi redan har förlorat, samtidigt som vi måste värna om den värld som vi nu lever i. I den här lilla glimten finns inget ont, varken krig eller klimatförändring, bara hästens rörelse framåt, bjällerklang och vit snö. 

 

22.02.2022

En märkligt datum i dag, tisdagen den 22 februari 2022, och skriver man det som i rubriken är det ett palindromtal, dvs talet är oförändrat även när man läser det baklänges. Många tvåor - Happy Twosday, läser jag på webben. 

Många par hade bokat in denna dag som sin bröllopsdag och valde att gifta sig i dag. Själv gifte jag mig 12.9 (för trettio år sedan!), vilket också kändes som ett speciellt datum eftersom det är Etiopiens nationaldag, ja, Etiopien är ju ett extra viktigt land för jamaicanska rastafarier. Och så minns jag ett annat lite speciellt datum, dock inte en palindrom: 9.9.1999 - den sorgliga dagen då min mammas kusin dog.

Skriver detta inlägg i all hast och tänkte välja ut lite vinterbilder, från Ugnsholmen och koloniträdgården, också bilder från fredsdemonstrationen, som hölls i blötsnö och blåst den 14.2. utanför S:t Henrikskatedralen i Helsingfors, ja, på alla hjärtans dag, vändagen, Valentine's Day. 

Trist att läget i östra Ukraina i dag har försämrats markant, då Ryssland erkänt de självutnämnda folkrepublikerna Donetsk och Luhansk och förstärkt sin militära närvaro i området.. Jag har tittat och lyssnat på olika nyhetssändningar och debatter,  hört på olika analyser, från president Sauli Niinistö till utrikesexperterna Mika Aaltola och Charly Salonius-Pasternak.

Matti Rönkä, som läste tv-nyheterna, citerade ur dikten Natalia av Elvi Sinervo (Natalia var Sinervos ukrainska cellkamrat under hennes fängelsetid i Tavastehus): Maa vieras on ja kylmä kevät sen...  Diktraden är svår att översätta i all sin enkelhet, den handlar om en kall vår i främmande land. 

I går vräkte en snöyra ner från eftermiddag till sen kväll, i dag kunde man beundra vackra snötunga träd. Små snöberg i parker och på trottoarer, men havet är fortfarande isfritt, annat var det i fjol, då folk åkte skridsko på det frusna havet och man kunde vandra över till Stora Räntan, där Isfrun kom gående... 

I serien vinterjackor i glada färger:

 

Ugnsholmens "Canal Grande" förra veckan, då vattnet stod högt:

Koloniträdgården i Vallgård i februari, Äppelstigen och kala portar:

 

Blå timme  och violett skymning i koloniträdgården, här den rosa lilla porten som  på sommaren omges av blommande rosenbuskar:

 

Solgrönt-stugan och äppelträdet i vinterskrud, än så är det långt till vår. Brevlådan har fått en hatt av snö, precis som i Trollvinter:

Solig och kall vinterdag på Skifferholmen/Ugnsholmen:

Tallinnfärjorna kommer och går, vattnet frös sakta, men följande dag kom "Gumman Tö":

 

På alla hjärtans dag. All we are saying is give peace a chance:

Låt oss satsa på människor, inte på vapen!

Ha en skön och förhoppningsvis fridfull vårvinter!

 

 

Gott nytt Tigerns år!

Februari inleddes med det nya året, Tigerns år enligt den kinesiska kalendern/astrologin. Ja, jag måste medge att jag just nu har lite svårt att hänvisa till Kina och därmed allting kinesiskt, med tanke på människorättssituationen i dagens Kina, det kontroversiella i att vinter-OS i år ordnas i Peking. Men att bojkotta allt kinesiskt känns också ensidigt och orättvist. Och när det gäller det kinesiska nyåret så handlar det ju om mytologi, gemensamma myter från olika delar av Asien, inte bara från Kina, myter som i något skede blivit en del av vårt "kollektiva arv", världsarvet.

Måndagen den 31 januari råkade jag vara på stan när det var lite karnevalstämning på Centralgatan i vinterkylan. Isskulpturer av Tigern, vackert upplysta i blått. Röda lyktor, monster som med två personer inuti rörde sig till taktfast trummande, en lång röd drake som cirka sju personer satte i rörelse ovanför sina huvuden i böljande, krälande rörelser, som en jätteorm med drakhuvud. 

Jag har sett allt detta många gånger förut, senast på Medborgarplatsen, och för några år sedan fotade jag en isskulptur föreställande en tupp (det måste ha varit 2017, då Tuppens år inleddes).  

Det var lättare att fota isskulpturerna en dag senare, utan publik, liv och rörelse. Bara tigrarna, fångade i den lysande blåa isen. 

Sä här karakteriseras Tigern och Tigerns år enligt den kinesiska zodiaken på Metro Modes webbsida, fast man behöver ju inte ta det på fullt allvar (entusiasm och vilda drömmar, det vill vi ju alla ha... och de övriga djuren i kalendern skildras också så positivt som möjligt):

Till skillnad från Råttans år 2020 (som handlade om överlevnad) och Oxens år 2021 (som handlade om att anpassa sig själv till en ny verklighet) så handlar Tigerns år om att göra stora förändringar. Ett år då vi hittar tillbaka till vår entusiasm, tar risker och ger oss ut på äventyr.

Vi kan förvänta oss plötsliga förändringar i år, gällande allt från karriär, hem och relationer. För vissa innebär detta positiva förändringar, för andra kan det bli ett krävande år. Nyckeln är att hålla våra egon under kontroll, samtidigt som vi följer våra vildaste drömmar.

Tigrar är väldigt tävlingsinriktade. De är kända för att vara modiga och ambitiösa, men de är även generösa och vill gärna hjälpa andra. Även om de älskar att vinna är rättvisa otroligt viktigt för dem.

 

Min syster är född under Tigerns år, ja, metalltigerns, själv är jag drake, närmare bestämt vattendrake, för de fem elementen är också viktiga: trä, eld, jord, metall och vatten. Ja, de sägs både föda och förgöra varandra, i samma ordning. 

I min barndom och ungdom visste vi ingenting om kinesisk astrologi, det var bara våra egna "västerländska" stjärntecken som gällde. Jag är född i Fiskarnas tecken, min syster i Vågens, pappa var Oxe, mamma Tvillingarna... Vår farmor sände oss smycken och födelsedagskort från Berlin, prydda med våra stjärntecken, och bläddrade vi i Året Runt eller Hemmets Veckotidning kollade vi vårt horoskop, dvs vad vi hade att vänta oss inom den kommande veckan. Vi visste vilka filmstjärnor och popidoler som var födda i samma tecken som vi, för mig var det Elizabeth Taylor och George Harrison, för min syster Brigitte Bardot och John Lennon. 

När mina barn var små på 1990-talet var intresset för horoskop inte mera lika stort, jag tror inte att jag just någonsin diskuterade våra stjärntecken med dem. Mina tre barn är alla födda under olika stjärntecken: i Stenbockens, Oxens och Skyttens, enligt den kinesiska astrologin är de Geten, Råttan och Apan. 

Min roman Den osynliga draken utkom 1980 på Schildts förlag och på Författarförlaget i Stockholm, min enda bok som tryckts i två upplagor.  När jag i dag bläddrar i boken trillar sidorna bort, en efter en, limmet i bokryggen var tydligen inte så värst bra...  Romanen följer en flickas väg i livet, från 1950-talet till en avlägsen framtid, ja, när jag skrev romanen kändes 2020-talet otroligt avlägset, nästan som ett slags rymdålder. Det sista kapitlet skildrar ett besök på restaurang Golden Dragon år 2036. 

I varje kapitel meddelas det, liksom helt lösryckt från den övriga skidringen, vilket år det är, enligt den kinesiska kalendern. Jag tänkte att det var ett sätt att glänta på dörren till en annan värld, så som det beskrivs på bakpärmen: undanglidande och hemlighetsfull. Här några exempel:

Solen hade gått i moln. Några kråkor kretsade ovanför stranden, som dystra skuggor. Sedan flög de bort, på tunga vingar. De flög ovanför sjön och syntes som tre svarta klumpar vid skogsranden. Snart försvann de helt och hållet. Det var Getens år. 

Mormor var alltid förberedd på det värsta, det var jag också på den tiden, som nioåring, under Oxens år.  Det världspolitiska läget oroade mig oerhört.

Jag ville somna i solen och glömma bort hela lägret, Maggan, Tossan och flickornas oavbrutna pladder. Det var Ormens år. 

Jag väntade på att stenmurarna skulle rasa samman, att tiden och rymden skulle explodera, att kapelltornet skulle smulas i små bitar. Men ingenting hände. Rauha lunkade fortfarande på gången med sin skottkärra. Klockan visade halv elva. Det var Harens år. 

Till slut fick Yuko tag i mina röda stövelskaft och lyfte pustande och stönande mina fötter in i bilen. Fotbollsmatchens enorma publik visade sitt uppskattande i televisionen, hurrade och skrek. Det var Tuppens år. 

 

Den här leksakstigern fanns i min fasters hem i Solna. Jag såg den varje morgon när jag vaknade: den vilade på den blåa kappsäcken som stod framför min fasters tavlor i sovrummet. Jag blev på något sätt väldigt fäst vid den här tigern och tog den med mig hem, trots att den luktar ganska starkt av tobaksrök och kan därför inte ges åt mina barnbarn. Nallen som sitter bredvid tigern var min 90-åriga fasters gamla nalle, kanske över hundra år gammal, eftersom den också hade tillhört min fasters två äldre systrar som båda tragiskt nog dog i difteri på 1920-talet. Den kära gamla nallen fick en hedersmedalj i Stockholm där den valdes till den bästa nallen på en nalleutställning i Vasastan. 

Jag tog också med mig en dvd-box med Andrej Tarkovskijs alla filmer, jag bara kunde inte låta dem föras till Stockholms stadsmission. Jag har kvar en gammal laptop med "cd-station", få nu se om jag lyckas öppna datorn... 

The Tyger

Tyger Tyger, burning bright, 

In the forests of the night; 

What immortal hand or eye, 

Could frame thy fearful symmetry?

William Blake, 1794

Ha ett fint Tigerns år 2022-23!