My Funny Valentine

Vändag eller alla hjärtans dag? I min barndom och ungdom firades den inte i Finland, jag minns inte när Valentine's Day introducerades på dessa breddgrader. Ett tecken på tilltagande ålder: jag jämför jämt hur det var i min ungdom och hur det är i dag! Ska försöka sluta upp med det... Don't look back, sjöng Dylan i en sång. Och: Valentines can't buy her.
  I går knäppte jag bilder av en hjärtformad, våldsamt pastellfärgad blomsteruppsättning i ett skyltfönster på Kaserngatan (nära Espen), röda hjärtformade ballonger i ett annat. Blir lite matt av alla dessa hjärtformade röda prylar, choko och annat. Röda rosor... Just sådant som man förväntas ge åt sin käraste, män åt sina fruar, killar åt sina flickvänner... Eller flickor åt sina bästisar.

Jag kände mig konstigt nedstämd i dag, var ensam hemma och försökte jobba så mycket som möjligt, städa lite, tvätta kläder. På alla hjärtans dag kan ens känsla av ensamhet bara förstärkas. Men sedan ringde jag till en väninna som jag känt i fyrtio år och som bor i Tavastkyrö nära Tammerfors. Jag besökte henne och hennes belgiska man när jag var på väg hem från Vasa på hösten. Det blev en timmes samtal och vips mådde jag bättre.

Det var varmt och vackert i dag, vår i luften. Jag gick till stranden, tänkte ta en kopp kaffe på Carusel, men det var fullsatt, ganska stökigt, så jag vandrade vidare. Kiersit vesilammikot, ja arvaan ettet murehdi tätä eroa, sjöng Ultra Bra till en text av Anni Sinnemäki. Jag bländades av solen, men plötsligt sjönk den bakom Ärtholmens strandmagasin.
  Jag sökte upp mitt favoritställe: Ursins klippa. En vit krans av is kring strandstenarna, en liten klippgrotta under snöskorpan. Folk joggade, rastade sina hundar, stod stilla och tittade på havet. En ensam skejttare på en ramp, bland högar av snö och is.

Ett ungt par på bryggan, där Rönnskärsbåten lägger till. Många unga par på stranden, unga och också äldre - igen drabbades jag av den där lite ledsna känslan.
  Ljuset på himlen och molnen skiftade, från rosigt till flammande orange, mörk violett eller blekt blått, beroende på åt vilket håll jag tittade. Flammande solnedgångar fyller mig med blandade känslor, jag vill inte bli så uppjagad, så olidligt nostalgisk, så hänförd... Jag vill bara - känna mig lugn... Egentligen är solnedgångar ganska olidliga och man borde inte alls fota dem... Ofta blir det bara pinsamt.

På hemvägen försökte jag knäppa foton av de lysande ringarna som hänger ovanför gatan i en rad, från Kaptensgatan upp till Högbergsgatans backe, men bilderna blir aldrig riktigt bra. Gatlampornas klara sken stjäl en del av ledringarnas mera dämpade sken. Det är ett projekt som heter Valonkatu - Ljusgatan.
  När jag gick till butiken senare på kvällen knäppte jag ännu ett foto av huset med den fina runda tornlägenheten i hörnet av Bergmansgatan. Vilket fantastiskt rum, tänk att bo där, i väntan på my funny Valentine... På Facebook debatteras en "fondherres" tjänstebostad med tornrum. Kanske en ung poet kunde få vistas i det någon gång...
  När jag vänder in på min hemgata stannar jag för att lyssna: koltrasten visslar på grannhusets gård.

Här är sångtexten till My Funny Valentine, en jazz standard, som jag hört i både Frank Sinatras, Ella Fitzgeralds och Andy Williams tolkningar. Sången komponerades 1937 av Richard Rogers, texten skrevs av Lorenz Hart. Jag läser på Wikipedia att sången förekommer på över 1300 album och har framförts av över 600 artister. Jag tror att min favoritversion är Miles Davis, hans kvintett från 1965.

Behold the way our fine feathered friend,

His virtue doth parade
Thou knowest not, my dim-witted friend
The picture thou hast made
Thy vacant brow, and thy tousled hair
Conceal thy good intent
Thou noble upright truthful sincere,
And slightly dopey gent

You're my funny valentine,
Sweet comic valentine,
You make me smile with my heart.
Your looks are laughable, un-photographable,
Yet, you're my favorite work of art.

Is your figure less than Greek?
Is your mouth a little weak?
When you open it to speak, are you smart?
But, don't change a hair for me.
Not if you care for me.
Stay little valentine, stay!
Each day is Valentine's Day

Mumin Kaffe och andra kaféer

Ett nytt kafé öppnar inom kort i våra knutar: Mumin Kaffe. Det blir vårt närmaste kafé, men få nu se hur ofta jag kommer att gå dit, i så fall med barnbarnet. Muminpappan och Muminmamman håller fortfarande på att renovera stället och omvandla det till ett kafé, de tapetserar, snickrar och målar. Lilla My är otålig, hon väntar på att få öppna dörren för de första kafégästerna, kanske bita dem i benet... Jag undrar vem som står bakom disken – kanske Muminmamman? Eller Too-ticki i sin randiga tröja.

Varuboden huserade i samma affärslokal (i hörnet av Fabriksgatan och Jungfrustigen) när jag på sommaren 1990 flyttade hit med min ex-man, gravid med vårt första barn. Grannarna hade fått för sig att min man var från Indonesien. Nåja, han är från Jamaica, nästan samma sak, eller hur...

Jag minns expediterna hosVaruboden, äldre finlandssvenska kvinnor som talade Sibbodialekt. Då fanns det inga inredningsaffärer i kvarteren, inga delikatessaffärer. Sushirestaurangen i hörnet av Petersgatan tog över en traditionell matbar som sålde husmanskost. Vår närmaste matbutik var Elantos Pulla Puoti. 

Sedan stängde Varuboden och Siwa öppnade i stället. Pulla Puoti stängde också, så vår närmaste matbutik i början av 00-talet var Siwa, dit man kunde skynda fem före elva på kvällen för att köpa mjölk, bröd, tandkräm eller nånting annat basic som hade tagit slut.

Efter Siwa var affärsutrymmet tomt i nästan ett år, men sedan öppnade en delikatessaffär, en butik som jag just aldrig besökte. Jag har inget behov av att köpa oliver i lösvikt, dyrt kött från en köttdisk, dyrt bröd, dyr marmelad. Som ensamstående mamma måste jag överväga vad jag hade råd med, dessutom samlar jag på bonus hos Alepa och S-Market. 

Delin gjorde också sorti och affärslokalen stod tom i många månader. Sedan öppnade en antikaffär: moraklockor och bondmöblemang fyllde affärslokalen, stora klaffbord och feta rokokobyråer, just sådant som en barnfamilj behöver... Och efter att antikaffärens saga var all dök det igen upp en delikatessaffär: mera oliver i lösvikt, engelsk marmelad och specialimporterat biffkött. Men då hade Anton & Anton öppnat i hörnet av Kaptensgatan och Bergmansgatan, en ”närbutik” som genast blev populär. Chokolaterien på Fabriksgatan däremot fick sätta lapp på luckan... Jag har skrivit om Ulrikasborgs gentrification i romanen Bastionerna från 2005. 

Och nu väntar vi alltså på Mumin Kaffe! Alltid roligt med nya kaféer – men nu är mina barn fullvuxna. När de var små placerade jag dem ofta framför en tecknad muminfilm, som vi hade på VHS-kassetter, för att unna mig en timmes skrivro. Vi gick just aldrig på kafé eller restaurang, det kändes för jobbigt och för dyrt med tre barn. Mannerheimvägens McDonalds hade visserligen en trevlig lekhörna i bottenvåningen. I dag går jag ibland på kaffe med dotter och barnbarn.

Jag har alltid tyckt om att sitta på kaféer, i min barndom åt vi glass på Valios bar, i min ungdom var det coolt att köpa en liten kopp svart kaffe, som serverades i en vit porslinskopp med fat, på Järnhusets Aaltokafé, på Nissen med de röda sammetsstolarna och -tapeterna, på Tre Grevar på Mannerheimvägen, på Primula nära mina skola. Folk rökte på kaféerna, jag rökte också, on and off. Tennyson hette ett cigarrettmärke, men konstigt nog stördes man inte av röken som ringlade i luften, nästan överallt, så som jag i dag kan störas av cigarrettrök på busshållplatsen.

I dag tycker jag om att sitta på de mest olika slags kaféer, från torgkaféer till Sis. Deli i Rödbergen. I simhallens kafé sitter man med fuktigt hår och släcker törsten med mineralvatten. Jag föredrar kaféer som har en avskalad inredning och en dämpad akustik, kaféet på Vasa stadsbibliotek är just ett sådant. Kaféerna på muséer kan vara både inspirerande och hemska – jag vände om på tröskeln till det otroligt mondäna stället på Albertinamuséet i Wien. Kaféet på Tyska muséet i Berlin var mycket mera välkomnande.

Jag satt nyligen på ett kafé, där ett stort gäng i 30-års åldern lät höra så våldsamt exploderande skrattsalvor att folk sneglade på dem, både nyfiket, roat, och med en stigande irritation. Många kommer till ett kafé för att få sitta i sina egna tankar, i lugn och ro, läsa någonting eller jobba på sin laptop, samtala förtroligt, lutande över bordet och kaffekoppen. 
  Att fota sin kaffekopp eller matportion, så som vi gör i dag, för Instagram eller en blogg, skulle ha varit helt bisarrt i min ungdom. Vi fotograferade varandra, men bara några foton per gång, det var dyrt att köpa film, att framkalla filmen hos Helios... I dag har jag så många bilder av mitt barnbarn på en minnessticka att det inte är klokt.

I dag krävs större transparens och rättvisa inom kaffeodlingen och kaffeindustrin. Men jag vill inte ha kaffe smaksatt med olika slags sirap, jag vill inte höra någon ropa Marianne när mitt kaffe står färdigt på disken. Jag vill ha tillbaka tiden då allt var – vanligare, enklare, lite fattigare... Vilket inte betyder att allt var torftigt på 60-talet. Det fanns en enkel elegans i designen, i min blålila Finn Flare-yllekappa, i mammas gråa promenaddräkt, i pappas hatt.

Kaffe med en ostsemla, en munk, ett wienerbröd, i min ungdom fanns det inte just andra alternativ, inte ens croissanter...  Jag är inte så förtjust i kladdkaka och muffins, proppfulla bagels och bröd (batonger) som är svåra att bita i. Jag blir gammal, kära du, heter en diktsamling av Lars Huldén...   Back in Time for Dinner är en rolig brittisk tv show, som presenterar Rochelle Robshaws familj i kök från olika decennier i östra London. Att vara husmor på 1950-talet var ett heldagsjobb. Och jag minns när jag på 70-talet åt mitt första kebabfyllda pitabröd i Stockholm. Min yngre son bad mig i går att köpa risnudlar, kokosmjölk, äggplanta och tonfisk. Ingenting av det fanns i min ungdom (vi åt sardiner i stället för tonfisk).

I dag besökte jag Mumin Kaffe på Elisabetsgatan, det var lördagseftermiddag och proppfullt på kaféet, så fullsatt att det var svårt att fotografera just annat än min Snusmumriktallrik och latteglas. Barnfamiljer vid varje bord, barn som gungade och klättrade på ribbstolar, hängde i ringar (det finns en muminberättelse i vilken barnen/trollen gungar i lianer, minns inte vad den heter). 
  Ljudvolymen blev ibland för hög för mina öron (hade det varit mina egna barn som skrek och tjöt så skulle jag inte ha störts lika mycket). Jag är inte så värst förtjust i alla muminprylar som säljs nuförtiden, men muminparaphernalian på kaféet var diskret, inte för påträngande. Muminmuggar? Jovisst... Och snygga förstoringar av tre tuschteckningar från muminböcker prydde väggen.

Här kan ni följa med på en kaféresa i olika miljöer, från Konsulinnans kafferum i Vasa till Café New York i Budapest (jag stod i farstun och knäppte ett foto) till Mumin Kaffe:

Kaféet på stadsbiblioteket i Vasa

Steam Coffee vid HAM-muséet i Tennispalatset

Österbottens museum i Vasa

Ateneums kafé

Backasbrinkens simhall

Fazers kafé hos Stockmanns, åttonde våningen...

Med Olivia på Salutorget i september

Konsulinnans kafferum i Vasa

I Paris på 1920-talet

Min yngre son arbetade på ett sommarkafé

Kiasma. Kaféet har fått nya vita stolar.

Five o'clock tea en regnig dag i Cartagena, Spanien

Frukost i Bratislava

Uteservering en kall marsdag i Berlin...

Populärt kafé i Budapest

Kafé vid Kärntnerstrasse i Wien

Lugn stund vid Gribojedovkanalen i S:t Petersburg

Orkar jag äta min tiramisu? I Torrevieja, Spanien.

Hipsterkafé/galleri på Fabriksgatan i Helsingfors

På Deutsches Historisches Museum i Berlin

I Budapest, gick inte in... 

I köket på residenset i Berlin

Julkaffe. En cool gäst i Mumindalen... 

Café New York i Budapest, gick inte in...

På Salutorget strax före jul. 

På Mumin Kaffe-kaféet, min favoritmuminfigur tittar
fram under fetaspenatpajen. 

Jag som sextonåring i blålila yllekappa, på väg till Primulas
kafé vid Tullbommen. Foto: Christina Hellewell

Espresso House - Passionate about coffee!

Mumin Kaffe på Elisabetsgatan

Med dotter och barnbarn på Fazer i Forum.

Journée de Paris

På Modigliani-utställningen på Ateneum visades franska affischer från första världskriget. Kriget rasade som värst på västfronten under åren 1916 och 1917, i skyttegravarna vid Somme. I Paris ordnades konstutställningar och insamlingar till förmån för soldaterna, krigsinvaliderna, de sårade, de tuberkulotiska. Le soldat dans la tranchée... En matiné till förmån för ryska konstnärer bosatta i Frankrike, beskyddaren var Auguste Rodin.

En lite rolig affisch presenterade de allierade styrkornas soldater i en brokig, mångkulturell kö, från fransmän och britter (bl.a. en kiltförsedd skott) till ryssar och afrikaner (med eller utan fez).
  Stumfilmssnuttar, färglagda gamla foton från Paris projiserade på väggen i museets trappuppgång. Kaféerna fylldes av blåklädda soldater, striderna nådde aldrig Paris.
  Vackra, spröda upplagor av Dumas, Prousts och Apollinaires böcker. En uppskattande, nästan andäktig publik framför konstverken och den digra textinfon om utställningen.

I min roman, Jag gungar i högsta grenen, berättar jag om den unga ryska soldaten Niki som drar iväg till Frankrike med en rysk expeditionstrupp. Han deltar i den stora Nivelleoffensiven på våren 1917, alltså för hundra år sedan. Min farfar är förebilden till Niki, vem vet om han under en permission i Paris kom i kontakt med de ryska konstnärerna.

Konstnärslivet i Paris var mycket internationellt i början av 1900-talet. Picasso var spanjor, Foujita japan, Brancusi rumän. Till Modiglianis vänkrets hörde ett antal ryska konstnärer, konstnärer födda i Polen, Litauen, Ukraina, många med judisk bakgrund (liksom Modigliani själv). Chaim Soutine var född i Minsk, Moise Kisling i Krakow.

1910 besökte den 21-åriga poeten Anna Achmatova Paris tillsammans med sin man, Nikolaj Gumilev. De var nygifta, men det hindrade henne inte från att bekanta sig med Amedeo Modigliani i Montparnasses konstnärskretsar. Hon återvände till Paris därpåföljande år, ensam. Jag undrar om hennes romans med Modigliani inte är överdrivet romantiserad... Jag läser en skildring som påminner om ett avsnitt i en chicklit roman... Den undersköna ryska poetissan, den stiliga mörkhåriga konstnären från Italien... 

  Hur som helst så fanns ett vackert men stramt belle époque-porträtt av henne på utställningen, strax bredvid ett porträtt av Chaim Soutine i slitna arbetskläder och med ett spjuveraktigt leende över ansiktet. En ung kostymklädd dandy kikar bakom dem: Jean Cocteau...
 

Anna, Jean och Chaim...

Kisling och Foujita med sina fina pannluggar