Vårdagjämning

I dag inföll vårdagjämningen, på engelska Spring Equinox, dagen då natt och dag är lika långa för att i morgon ge lite mera plats åt solen, ljuset. Ja, dagarna blir längre, tills vi når midsommar i juni, sommarsolståndet...

I Kurdistan, Iran, Afghanistan och andra delar av Centralasien firas vårdagjämningen som Newroz och nyårsdag. Jag har alltid tyckt om tanken bakom Newroz och kollade på en fest som ordnades i Helsingfors, men insåg att den hade en politisk dimension som jag hade lite svårt att relatera till. 

Ja, jag påbörjade ett inlägg för några veckor sedan, som jag hade svårt att slutföra, för det innehöll både bilder av födelsedagstulpaner och blågula ukrainska flaggor tills jag tappade fokus och gav upp... Så snabbt vår vardag har förändrats med konstanta nyheter om det pågående kriget i Ukraina, det ofattbara kriget som förs så nära oss och som enligt en fransk serietecknare har förändrat hela vår världsordning... Et soudain, un nouvel ordre mondial... 

I det här inlägget tänkte jag bara fokusera på vårdagjämningen, min vandring i solskenet till Ugnsholmens klippor, ja, och på den dimmiga dagen i går, då vädret var isande kallt och det enformiga ljudet av mistlurar hördes över vattnet.

Vårvinterns bländande sol på Ugnsholmen i dag:

Den isiga snövallen ser ut som ett vilande kattdjur tycker jag, med öga, nos och framtass:

Samma bild och katt i går när dimman låg tät över havet och skymde horisonten:

Canal Grande, i dag i solen och i går i dimman

Har alltid älskat de kala vinterbjörkarna, kanske för att min pappa också fotade dem. Här i går i dimman:

Mycket folk på stranden i dag, jag lyckades få den sista koppen kaffe innan caféet stängdes. Isen ligger fortfarande tjock i de inre vikarna och sunden:

Selfie i går i dimma och isande kall blåst vid mattbryggan:

Mycket snö och is i parken, men vårljuset bländar:

Här en liten videosnutt från parken i går, när dimman fick den att se ut som ett svartvitt fotografi. Jag hörde ljudet av klingande bjällror och fick syn på den här hästen som drog en släde efter sig (barn brukar åka i den varje vinter). Blev på något sätt väldigt rörd när jag såg hästen och släden och hörde ljudet av bjällrorna, hovarna mot den knastrande hårda snön. 

Plötsligt verkade tiden stå stilla, eller som om jag fått en liten glimt av en försvunnen värld, ett försvunnet tidevarv, en värld och tid som vi redan har förlorat, samtidigt som vi måste värna om den värld som vi nu lever i. I den här lilla glimten finns inget ont, varken krig eller klimatförändring, bara hästens rörelse framåt, bjällerklang och vit snö. 

 

22.02.2022

En märkligt datum i dag, tisdagen den 22 februari 2022, och skriver man det som i rubriken är det ett palindromtal, dvs talet är oförändrat även när man läser det baklänges. Många tvåor - Happy Twosday, läser jag på webben. 

Många par hade bokat in denna dag som sin bröllopsdag och valde att gifta sig i dag. Själv gifte jag mig 12.9 (för trettio år sedan!), vilket också kändes som ett speciellt datum eftersom det är Etiopiens nationaldag, ja, Etiopien är ju ett extra viktigt land för jamaicanska rastafarier. Och så minns jag ett annat lite speciellt datum, dock inte en palindrom: 9.9.1999 - den sorgliga dagen då min mammas kusin dog.

Skriver detta inlägg i all hast och tänkte välja ut lite vinterbilder, från Ugnsholmen och koloniträdgården, också bilder från fredsdemonstrationen, som hölls i blötsnö och blåst den 14.2. utanför S:t Henrikskatedralen i Helsingfors, ja, på alla hjärtans dag, vändagen, Valentine's Day. 

Trist att läget i östra Ukraina i dag har försämrats markant, då Ryssland erkänt de självutnämnda folkrepublikerna Donetsk och Luhansk och förstärkt sin militära närvaro i området.. Jag har tittat och lyssnat på olika nyhetssändningar och debatter,  hört på olika analyser, från president Sauli Niinistö till utrikesexperterna Mika Aaltola och Charly Salonius-Pasternak.

Matti Rönkä, som läste tv-nyheterna, citerade ur dikten Natalia av Elvi Sinervo (Natalia var Sinervos ukrainska cellkamrat under hennes fängelsetid i Tavastehus): Maa vieras on ja kylmä kevät sen...  Diktraden är svår att översätta i all sin enkelhet, den handlar om en kall vår i främmande land. 

I går vräkte en snöyra ner från eftermiddag till sen kväll, i dag kunde man beundra vackra snötunga träd. Små snöberg i parker och på trottoarer, men havet är fortfarande isfritt, annat var det i fjol, då folk åkte skridsko på det frusna havet och man kunde vandra över till Stora Räntan, där Isfrun kom gående... 

I serien vinterjackor i glada färger:

 

Ugnsholmens "Canal Grande" förra veckan, då vattnet stod högt:

Koloniträdgården i Vallgård i februari, Äppelstigen och kala portar:

 

Blå timme  och violett skymning i koloniträdgården, här den rosa lilla porten som  på sommaren omges av blommande rosenbuskar:

 

Solgrönt-stugan och äppelträdet i vinterskrud, än så är det långt till vår. Brevlådan har fått en hatt av snö, precis som i Trollvinter:

Solig och kall vinterdag på Skifferholmen/Ugnsholmen:

Tallinnfärjorna kommer och går, vattnet frös sakta, men följande dag kom "Gumman Tö":

 

På alla hjärtans dag. All we are saying is give peace a chance:

Låt oss satsa på människor, inte på vapen!

Ha en skön och förhoppningsvis fridfull vårvinter!

 

 

Gott nytt Tigerns år!

Februari inleddes med det nya året, Tigerns år enligt den kinesiska kalendern/astrologin. Ja, jag måste medge att jag just nu har lite svårt att hänvisa till Kina och därmed allting kinesiskt, med tanke på människorättssituationen i dagens Kina, det kontroversiella i att vinter-OS i år ordnas i Peking. Men att bojkotta allt kinesiskt känns också ensidigt och orättvist. Och när det gäller det kinesiska nyåret så handlar det ju om mytologi, gemensamma myter från olika delar av Asien, inte bara från Kina, myter som i något skede blivit en del av vårt "kollektiva arv", världsarvet.

Måndagen den 31 januari råkade jag vara på stan när det var lite karnevalstämning på Centralgatan i vinterkylan. Isskulpturer av Tigern, vackert upplysta i blått. Röda lyktor, monster som med två personer inuti rörde sig till taktfast trummande, en lång röd drake som cirka sju personer satte i rörelse ovanför sina huvuden i böljande, krälande rörelser, som en jätteorm med drakhuvud. 

Jag har sett allt detta många gånger förut, senast på Medborgarplatsen, och för några år sedan fotade jag en isskulptur föreställande en tupp (det måste ha varit 2017, då Tuppens år inleddes).  

Det var lättare att fota isskulpturerna en dag senare, utan publik, liv och rörelse. Bara tigrarna, fångade i den lysande blåa isen. 

Sä här karakteriseras Tigern och Tigerns år enligt den kinesiska zodiaken på Metro Modes webbsida, fast man behöver ju inte ta det på fullt allvar (entusiasm och vilda drömmar, det vill vi ju alla ha... och de övriga djuren i kalendern skildras också så positivt som möjligt):

Till skillnad från Råttans år 2020 (som handlade om överlevnad) och Oxens år 2021 (som handlade om att anpassa sig själv till en ny verklighet) så handlar Tigerns år om att göra stora förändringar. Ett år då vi hittar tillbaka till vår entusiasm, tar risker och ger oss ut på äventyr.

Vi kan förvänta oss plötsliga förändringar i år, gällande allt från karriär, hem och relationer. För vissa innebär detta positiva förändringar, för andra kan det bli ett krävande år. Nyckeln är att hålla våra egon under kontroll, samtidigt som vi följer våra vildaste drömmar.

Tigrar är väldigt tävlingsinriktade. De är kända för att vara modiga och ambitiösa, men de är även generösa och vill gärna hjälpa andra. Även om de älskar att vinna är rättvisa otroligt viktigt för dem.

 

Min syster är född under Tigerns år, ja, metalltigerns, själv är jag drake, närmare bestämt vattendrake, för de fem elementen är också viktiga: trä, eld, jord, metall och vatten. Ja, de sägs både föda och förgöra varandra, i samma ordning. 

I min barndom och ungdom visste vi ingenting om kinesisk astrologi, det var bara våra egna "västerländska" stjärntecken som gällde. Jag är född i Fiskarnas tecken, min syster i Vågens, pappa var Oxe, mamma Tvillingarna... Vår farmor sände oss smycken och födelsedagskort från Berlin, prydda med våra stjärntecken, och bläddrade vi i Året Runt eller Hemmets Veckotidning kollade vi vårt horoskop, dvs vad vi hade att vänta oss inom den kommande veckan. Vi visste vilka filmstjärnor och popidoler som var födda i samma tecken som vi, för mig var det Elizabeth Taylor och George Harrison, för min syster Brigitte Bardot och John Lennon. 

När mina barn var små på 1990-talet var intresset för horoskop inte mera lika stort, jag tror inte att jag just någonsin diskuterade våra stjärntecken med dem. Mina tre barn är alla födda under olika stjärntecken: i Stenbockens, Oxens och Skyttens, enligt den kinesiska astrologin är de Geten, Råttan och Apan. 

Min roman Den osynliga draken utkom 1980 på Schildts förlag och på Författarförlaget i Stockholm, min enda bok som tryckts i två upplagor.  När jag i dag bläddrar i boken trillar sidorna bort, en efter en, limmet i bokryggen var tydligen inte så värst bra...  Romanen följer en flickas väg i livet, från 1950-talet till en avlägsen framtid, ja, när jag skrev romanen kändes 2020-talet otroligt avlägset, nästan som ett slags rymdålder. Det sista kapitlet skildrar ett besök på restaurang Golden Dragon år 2036. 

I varje kapitel meddelas det, liksom helt lösryckt från den övriga skidringen, vilket år det är, enligt den kinesiska kalendern. Jag tänkte att det var ett sätt att glänta på dörren till en annan värld, så som det beskrivs på bakpärmen: undanglidande och hemlighetsfull. Här några exempel:

Solen hade gått i moln. Några kråkor kretsade ovanför stranden, som dystra skuggor. Sedan flög de bort, på tunga vingar. De flög ovanför sjön och syntes som tre svarta klumpar vid skogsranden. Snart försvann de helt och hållet. Det var Getens år. 

Mormor var alltid förberedd på det värsta, det var jag också på den tiden, som nioåring, under Oxens år.  Det världspolitiska läget oroade mig oerhört.

Jag ville somna i solen och glömma bort hela lägret, Maggan, Tossan och flickornas oavbrutna pladder. Det var Ormens år. 

Jag väntade på att stenmurarna skulle rasa samman, att tiden och rymden skulle explodera, att kapelltornet skulle smulas i små bitar. Men ingenting hände. Rauha lunkade fortfarande på gången med sin skottkärra. Klockan visade halv elva. Det var Harens år. 

Till slut fick Yuko tag i mina röda stövelskaft och lyfte pustande och stönande mina fötter in i bilen. Fotbollsmatchens enorma publik visade sitt uppskattande i televisionen, hurrade och skrek. Det var Tuppens år. 

 

Den här leksakstigern fanns i min fasters hem i Solna. Jag såg den varje morgon när jag vaknade: den vilade på den blåa kappsäcken som stod framför min fasters tavlor i sovrummet. Jag blev på något sätt väldigt fäst vid den här tigern och tog den med mig hem, trots att den luktar ganska starkt av tobaksrök och kan därför inte ges åt mina barnbarn. Nallen som sitter bredvid tigern var min 90-åriga fasters gamla nalle, kanske över hundra år gammal, eftersom den också hade tillhört min fasters två äldre systrar som båda tragiskt nog dog i difteri på 1920-talet. Den kära gamla nallen fick en hedersmedalj i Stockholm där den valdes till den bästa nallen på en nalleutställning i Vasastan. 

Jag tog också med mig en dvd-box med Andrej Tarkovskijs alla filmer, jag bara kunde inte låta dem föras till Stockholms stadsmission. Jag har kvar en gammal laptop med "cd-station", få nu se om jag lyckas öppna datorn... 

The Tyger

Tyger Tyger, burning bright, 

In the forests of the night; 

What immortal hand or eye, 

Could frame thy fearful symmetry?

William Blake, 1794

Ha ett fint Tigerns år 2022-23!

Rymdväder, januaridagar

Årets första månad, den känns både ljus och mörk - ju mera snö, desto ljusare... Jag tycker om att tidigt på morgonen lyssna på de finska radionyheterna/meddelandena, som informerar om vem som firar namnsdag, vilken tid solen går upp i Helsingfors och Uleåborg och vilken tid den går ner, på vilken ort kaamos (polarnatten, midvintermörkret) har börjat i november eller upphört i januari, varvat med dagens mietelause (aforism), som ofta är ett diktcitat. 

Aikamerkki ja säätiedotus. Klockan slår sju, nyhetsläsarens monotona röst får mig ofta att somna om, ifall det inte är Antti Kuronen som rapporterar från Ukraina... Ibland hör man väliaikamerkki, ett slags paussignal, som skrämde mig som barn (den kusligt vibrerande signalen kan numera avlyssnas på Youtube). Livets gång, dagarnas stilla lunk med återkommande nyheter på radiovågorna, väderlek för sjöfarande, den långa väderrapporten, vädret vid kuststationerna, som inger oss en känsla av kontinuitet, kanske också ett slags trygghet. 

Ja, i dag gick solen upp 8.51 i Helsingfors och ner 16.15. Dagarna är fortfarande korta, det skymmer tidigt. När vintersolståndet inföll den 21.12. hade vi endast 5 timmar, 49 minuter och 4 sekunder dagsljus i Helsingfors. Exakta siffror och mätningar, naturvetenskapliga förklaringar, astronomiska termer som kunde sitta bra i en sci-fi eller fantasyroman... Osynliga processer som pågår hela tiden: Jordens rotation kring sin egen axel... 

Och nu färdas rymdteleskopet James Webb uppe i rymden, där den ska spana efter stjärnljuset från universums gryningstid, läser jag på svenska Yle. En månad efter att det avfyrades från franska Guyana befinner sig teleskopet på 1,5, miljoner kilometers avstånd från jorden, på bortre sidan av månens omloppsbana... The Dark Side of the Moon, Pink Floyds kultskiva från 1973.

Men här en bild som förmedlar nånting mera jordnära, utan modern teknologi: en familj på den isiga stranden vid sundet mellan Ugnsholmen och Stora Räntan, en roddbåt i förgrunden. Jag tänker på Barnen på rymdens strand av Peter Sandelin från 1977. Ett stycke längre bort drog tre paddlare upp sina kanoter på den tunna iskanten, då de inte kunde paddla vidare. Det var med hjärtat i halsgropen som jag såg dem dra sina kanoter på isen och rädda sig på stranden i närheten av Café Ursula. 

Min äldre son Michael söker nu en ny hyresbostad, jag har också googlat på bostadsannonser och funderar på olika boendealternativ. Drömmer faktiskt om att själv flytta till en helt ny stadsdel och kanske bo i en skinande vit liten enrummare i ett av Fiskehamnens, Gårdsbackas eller Nordsjös tornhus, kanske uppe i 23. våningen.. Eller bara i elfte.... I så fall skulle sönerna flytta tillbaka till sin gamla  barndomsbostad, men jag vet inte om de vill göra det. 

Lite New York-känsla i Fiskehamnen, fast i närheten finns ju Blåbärslandet i stället för Brooklyn, nya bostadskvarter på Sumparn och i Södervik, som inte alls påminner om Manhattan... 

Jag är nyfiken på Kronbergsstranden (som skymtar i bakgrunden på fotot ovan) och vill göra en utfärd dit, till Degerös stränder där oljecisternerna länge dominerade strandlinjen. Hyrorna är kanske lite lägre än i Fiskehamnen och havsutsikten är finare. Lite skog finns där också, vilket jag saknar i innerstaden. Men idén är egentligen att bo lite närmare min dotters familj, så kanske det blir Gårdsbackas tornhus i stället. 

Jag var på en visning i Berghäll, med tanke på både Michael och mig själv. Åh, en så mysig liten bostad med vitmålat trägolv, här kunde jag bo, uppe i sjätte våningen, i närheten av Torkelsbacken och biblioteket. Vid varmt väder skulle jag sitta på den lilla mattbalkongen med fin utsikt över gården och den slingrande gatan. Bostaden visades möblerad, åh, dessa stora sängar, som i ett hotellrum... 

I min ungdom sov man på en enkel laveri, en smal brits med tunn skumgummimadrass. Inga konstfullt arrangerade kuddar hade vi, inga stora speglar, klädstänger med de få men trendiga plaggen hängande i en prydlig rad, vita mattor à la marockanska Beni Ourain-berbermattor med diamantmönstret...  Ingen minimalism, vi hade proppfulla bokhyllor (visserligen ett slags String-hyllor), fula skrivbord av teak, fula gardiner, smutsiga ullmattor, bastanta Iittala ljusstakar, bilder av Bob Dylan och Angela Davis på väggen.

Efter visningen vandrade jag till Sörnäs, där jag satte mig på Picnics kafé, med utsikt mot Piritori, där folk kom och gick, både kvinnor och män, många klädda i vindtygsdräkter, somliga alldeles tydligt looking for an angry fix... (ett Allen Ginsberg-citat ur Howl). 

Vissa gator i Berghäll och Sörnäs anses mindre trevliga, men jugendhus samsas med vita 1960-tals hus, de "mysigaste" husen tycker jag är funkishusen från 1920- och 30-talen. I romanen som jag har under arbete skriver jag om ungdomsgården Ås, ett före detta bårhus i Dallapéparken, numera igenbommat på grund av fuktproblem. När byggnaden fungerade som ungdomsgård hölls där på 1990-talet etiopiska fester, dit jag gick tillsammans med barnen. Statutum est hominibus mori, står det fortfarande vid ingången, människans lott är att dö...  

I Fiskehamnen/Sumparn för några veckor sedan, vid Villu Jaanisoons Kuukkeli-skulptur:

Urbana miljöer, metrostationer med flimrande reklamer på en ljustavla. Roligt att ibland använda ett filter på bilderna, göra en färgbild till en svartvit bild. På väg till biblioteket i Böle upptäckte jag väggmålningar på ett lite undangömt ställe vid foten av trapporna som leder upp till nivån där biblioteket finns. Det återstår att hitta de övriga väggmålningarna som finns i Östra Böles betongmiljö från 1970-talet. 

Rabat, Marockos huvudstad, är känd för sina internationella muraler, under mitt korta besök där på våren 2017 fotade jag några av dem. Ni kan kolla det inlägget här:

https://mariannebacklen.blogspot.com/2017/05/a-visit-to-rabat.html

 

 

I metrostationens kalla och dragiga "väntrum", total koncentration på mobilen. Ett anländande tåg dånar uppe på den höga bron, rulltrappans enformiga rullande låter som maskinmusik, R-kioskens dörr öppnas och stängs.  Jag vinkade av Cindy och lilla Jocke som var på väg till Kuusamo på en två veckors skidsemester. De åkte buss till flygstationen där de tog kvällsflyget, medan Aki körde bil med Olivia, hela den långa vägen via Kuopio och Kajana. 

  

Januaridagar med rimfrost och snötunga träd, fina solnedgångar, stormvindar, isskulpturer på stränderna. Violetta skymningar? Och plötsligt plusgrader, en glasklar hinna av is på Ugnsholmens berg, farlig halka på trottoarerna. Natten till den 14 januari kunde man se praktfullt norrsken i olika delar av Finland, även här nere i Helsingfors. Jag googlade på fantastiska bilder på Yle:s webbsida. Hade jag vetat att norrskenen syntes även här i söder så skulle jag nog ha rusat ut mitt i natten. Nuförtiden kan man kolla rymdvädret på Meteorologiska institutets webbsida. 

Ibland gör Google Photo såna här stiliserade bilder åt mig. Här syns den snöiga julgranen på andra sidan gatan och träd som jag vanligtvis ser från fönstret i vårt vardagsrum:

Så här blekt såg mitt eget ursprungliga foto ut. Vilketdera foto gillar ni bättre?

Ett svagt porlande hördes i den nästan helt frusna bäcken i Mellungsbacka:

Ugnsholmens lilla kanal, som jag alltså kallar för Canal Grande. Har fotat den otaliga gånger, varje foto är lite olikt det föregående, beroende på temperaturen och belysningen. Träden böjer sig mot kanalen och bildar ett slags port, vattnet fryser till is, som sedan smälter och blänker blått, kanske med små skarpa vågor, för att om några dagar frysa igen...

Vi firade min äldre sons födelsedag på nyåret, Michael är född på nyårsdagen, dagen då det nya året ligger framför oss som ett oskrivet blad.  Vi höll inget större kalas på grund av coronarestriktionerna, jag åt med sönerna på vietnamesiska Nom på Stora Robertsgatan. Hemma hos mig tittade vi på min fasters saker, den röda vintagebilen som också är en cigarrettändare, kaffekopparna, de ryska teglasen, de små bongotrummorna som var populära på 1960-talet och som ursprungligen kommer från centrala Afrika, via Kuba. Det kändes fint att se hur snabbt Michael hittade rytmen i trummandet, att trummorna fick ett nytt liv. Jag hörde nog aldrig min faster spela på trummorna, kanske var de mera som en prydnad i hennes hem. Hur som helst så är jag glad att jag tog dem med mig från Solna. 

 

Jag fick min tredje vaccindos på ett förnyat ställe i Mässcentret. Lastausasema, Loading Area, stod det utanför den stora byggnaden. Ingen svensk översättning - avlastningsstation? Vi lastades liksom av... Kön var lång, men allt var välorganiserat med otaliga små bås och en stor personal bestående av vakter och vårdare. Folk väntade tålmodigt med sina FPA-kort i handen. Jag fick tala svenska och den här gången räckte det att efter vaccineringen sitta på en stol i fem minuter i stället för femton. En verklig massvaccinering under en pandemi (man använder inte mera ordet farsot), så otänkbart det var före 2020, så chockad min mamma skulle ha varit ifall hon upplevt den här tiden. 

För en vecka sedan stötte jag på dessa konstiga varelser på Mikaelsgatan. Var de utklädda studeranden, på väg på en fest? Men det är långt till Valborg, och gulnäbbsintagningen är inte heller aktuell den här tiden om året. Jag frågade artigt om jag fick fotografera dem, fick inget svar, men de ställde upp för ett foto. Jag anade ju vad de demonstrerade mot, men jag frågade ändå lite försiktigt vad de representerade, men fick igen inget svar. De teg på ett kusligt sätt och bara stirrade på mig genom sina uttryckslösa vita masker. En av dem svängde på sitt plakat så att det visade en annan text:  Media on virus (Media är ett virus). Jaha, så vi som skriver i olika media och försöker kartlägga det som händer omkring oss är lika onda som det onda viruset?

De var antivaxxare, vaccinmotståndare. Jag googlar på dem, speciellt på deras dräkter, och hittar en kanadensisk sajt med bilder av antivaxxare i samma klädsel. Dräkterna kallas för hazmat suits, hazardous material suits, ett slags helkroppsoverall av ogenomträngbart material, dräkter som skyddar mot skadliga ämnen och som används av personer som i sitt arbete blir utsatta för kemikalier, radioaktivitet, höga temperaturer, biologiska faror... Poliser, akutvårdare, brandmän, industriarbetare, några exempel på yrken som kan kräva en hazmat dräkt. Associationerna som antivaxxarna väcker via sina dräkter är uppenbar och kuslig... 

Årets första tulpaner, de gör mig alltid glad och får mig att längta efter våren, speciellt i dessa tider. Än så är det långt till vår... Här syns förresten träden på andra sidan gatan: 

 

Jag hann se Outi Heiskanen-utställningen på Ateneum. Här trummar hon i en videosnutt under tibetanska böneflaggor utanför ingången:

På Design-museet pågår modeutställningen Intimitet med presentationer av unga modeskapare, nya trender och företeelser, t ex modekreationer som existerar enbart digitalt, vilket holländska The Fabricant presenterade på video. Men jag måste medge att jag inte förstod mig på precis allt som jag såg på utställningen. Det är bra med fantasi och lite galenskap, men ibland kändes det en aning långsökt och elitistiskt, speciellt då de flesta av oss ändå måste klä sig praktiskt för att kunna fungera i sin vardag. Men jag är säker på att mina barnbarn kommer att klä sig på ett annat sätt än sina föräldrar när de är unga vuxna, i nya material som fötts ur nya koncept och behov. Fast det enkla och praktiska (lite tråkiga - vindtygsdräkter?) kommer säkert alltid att finnas, speciellt om det också är estetiskt tilltalande och skönt att ha på sig. 

Ervin Latimers okonventionella och tankeväckande mode presenterades på utställningen, han valdes till Årets unga designer 2020. Det är fint och viktigt med ökad diversitet och representation inom konst och i andra sammanhang. På bilden nedanom syns inte en enda vit person (ifall killen till vänster inte "passes for white", ett obehagligt uttryck med rötter i slaveriet). Bilder av medlemmar i ett team eller ett evenemang med endast poc personer (people of colour) bör bejakas, för då får vita, ja, jag har svårt att säga vi vita, en konkret uppfattning om hur det har känts för t ex svarta amerikaner, då de i åratal har exkluderats från historieskrivningen och media, filmer, tv-serier, reklamer, politik, domstolar och andra "rum". 

I serien snygga vinterkappor - blev tvungen att knäppa ett foto av det här unga paret som shoppade hos Stockmanns. Ja, jag tror inte att de köpte Happy Socks... 

 

Vinterdagar i stan, vid havet... Ha det bra!