söndag 24 maj 2020

Minnen från Grez-sur-Loing 2019


Luften är nästan alltid disig, med teinter i violett... Så beskrev August Strindberg atmosfären i Grez-sur-Loing, där han i början av 1880-talet vistades i den nordiska konstnärskolonin med Carl Larsson i spetsen. En ung Bruno Liljefors för sin del konstaterade under sin första vistelse i Grez: Här är så in i helvete pittoreskt att man känner sig rent av illamående... 

Här har jag samlat bilder från min sex månader långa vistelse på Hôtel Chevillon i fjol, från juli till slutet av året, sponsrad av Svenska kulturfonden i Finland. Stilla och nästan obemärkt övergick den varma och torra sommaren i en lång höst. Att det var tiden strax före coronapandemin hade man ingen aning om...

Jag satt i mitt fridfulla arbetsrum i Carl Larsson-huset och arbetade på romanen som jag påbörjat för ett par år sedan. Romanen har diamanten som ett slags metafor, från oslipade rådiamanter och konfliktdiamanter till Tiffanys prinsesslipade diamanter i förlovningsringarna, till tibetanernas Vajrayana, diamantvägen... 

Diamonds are for ever, sjöng Shirley Bassey i en James Bond-film från 1971, en sång som Kanye West hänvisar till i låten Diamonds from Sierra Leone från 2005. 

Jag bifogar ett avsnitt ur min roman i slutet av det här inlägget, med fokus på miljön i Grez-sur-Loing, den slutgiltiga versionen kommer antagligen att se lite annorlunda ut... Jag inspirerades av floden Loing och den vackra gamla stenbron, kyrkklockornas enformiga klang, gränderna med de gamla stenhusen, kanalen i Montcourt-Fromonville, fåglarna och fladdermössen, Sylvie Vartans sång Maritza... Ja, idag har den klipska lilla fladdermusen fått någonting nytt och kusligt över sig, med tanke på vilddjursmarknaden i Wuhan...

Våren 2020 blev inte som planerat på Hôtel Chevillon, jag antar att hela den stora byggnaden med sina gästbostäder, ateljéer, sal och kök stått tom sedan mitten av mars, då lockdown infördes i Frankrike på grund av coronapandemin. 


Here you can see a selection of the pictures I took during my residency in Grez-sur-Loing, from July to December last year, the time before the corona crisis, which now seems like a lost world...
I regret not having pictures of everyone I shared the residency with. People come and go, the constant goodbyes are the sad part of a residency...

We can only hope that the residency program can continue as the corona pandemic hopefully will be defeated, and that Hôtel Chevillon will be filled with new creative people during the years to come.

During my time in Grez I continued to work on a novel, which I hope to finish in a few months. 

In the end of this post, I include a passage from my novel in a "raw" English translation, with Jessica, an eleven year old girl, as the protagonist, during her visit to Grez with her mother sometimes around 2002...



Den gamla stenbron vid floden Loing

Hôtel Chevillon i november

Innergården med ateljéer och arbetsrum, jag
bor i det sandfärgade Carl Larsson-huset
Carl och Karin Larsson, de möttes i Grez 1883



Fest med Carl Larssons barnbarn och barnbarnsbarn
i augusti. Framme t.h.Teo Lotman, längre fram
t.v. Linda Cracknell och Bengt Frank

Work in progress, Bo Haglund från Helsingfors
Sommar i Grez-sur-Loing

Violett skymning i Carl Larsson-ateljén

Säden har mognat, motorvägen finns bakom fältet

Slottsruinen Tour de Ganne från 1127

Stenbron är från 1200-talet, bron med sina tio
valv restaurerades 1980

Lavoarens kranar är från Carl  Larssons tid

Work in progress, Inger Lise Belsevik från
Norge illustrerar en barnbok

I grannstaden Fontainebleau

Danskonstnären Lucie Baudon improviserar på
slottsgården i Fontainebleau
Min yngre son kung David i tronsalen...

Kompositören Frederick Delius bodde i Grez
från 1892 till 1934

Vintage Renault 4 i Grez

Dessa två C.E.S (Collèges d'Enseignement 
Secondaire) i grannstaden Nemours har fina 
författarnamn
Work in progress, mitt fridfulla arbetsrum i
Carl Larsson-husets bottenvåning
Jag läser en text - eller kollar på Facebook...


Barnbarnet Olivia, 4 år, på besök i oktober
Man graviterar alltid mot floden och stenbron...

Cindy och Olivia i Larsson-husets kök
Min äldre son Michael i huvudbyggnadens sal 
med Ruben Lartigue från Argentina och 
Mayumi Infinity, född i Japan, bosatt i 
Tyskland

Hotell Chevillons intendent Marie Nicolas-Cook, 
på en fest för Ruben Lartigue
Ruben Lartigues collage, inspirerat av Andy
Warhols fotografi av en boxande 
Jean-Michel Basquiat

Bo Haglund t.h. med franska gäster från trakten
kring Grez

Hösten närmar sig mot slutet av september, 
fortfarande grönt i naturen och 
varmt i solen
Kastanjen faller ner med hårda dunsar - kan
träffa ditt huvud... 

Den korta Carl Larsson-gatan leder till stenbron 
och löper förbi Larsson-huset


Hôtel Chevillons ljusblåa fasad vid Rue Wilson
Plaketten vid ytterdörren

Loing-floden i november

Ulla Kopp från Göteborg/Iowa City, professor 
emerita i internmedicin, i morgondimman 
vid Loing



Reid Masselink, plein air målare från USA, bosatt i
grannstaden Bourron-Marlotte

Höstlig berså utanför Kulttuurirahastos
ateljé
Sommarens värmerekord...

Emi och Inger Lise med Christophe Ligère på
stadshusets japanska utställning
Seiki Kuroda vistades i Grez på 1890-talet, 
plaketten finns i gränden som döpts 
efter honom
Kurodas geishamotiv från 1896

Hôtel Chevillons fina sal/sällskapsrum


Den vackra hallen med ursprungligt golv

Mellanmål med antologi om livet som
utlänning i Paris

Mitt sovrum i Carl Larsson-bostaden
Utsikt från min balkong mot slottsruinen. 
Sommarblommorna avlägsnas i oktober

Vi tittar på Lucie Baudons dansföreställning, i 
mitten animationskonstnären Tatu Pohjavirta
Projekt presentation: Lucie Baudon

Portar i Grez-sur-Loing
Jag har en port mot alla fyra vindar...
(Edith Södergran)







Höstgrann mur vid Rue Wilson... All Along
the Watch Tower...
På utfärd i staden Barbizon: Bror Borgström,
Anders Högnäs och Mia Frankedal

Steve McCurrys foto med afghanflickans blick
från 1985 på Besharat-galleriet
Skulptur av Dario Tironi med prylar som
vi konsumerar och slänger

Millets målning av flickan som stickar medan 
hon vallar fåren, Barbizon, 1863, 
Musée d'Orsay

Cyklopen av Jean Tinguely i Milly-sur-Fôret
En bok som presenterar Mias fina konst, hon 
arbetar ofta med emaljfärg och kombinerar 
foto med screentryck

Med Thomas Ek i Hôtel Chevillons sal. 
Thomas bok om Jarl Hemmer, Ljuset 
har djuputkom hos SLS 2013

Pastis med bildkonstnären Per-Ivar Lindekrantz
och Masha från Berlin vid floden i augusti

Frukost med druvor plockade i Hôtel Chevillons
trädgård

Affärsskylt i Grez från svunna tider
Lyckligtvis finns bageriet kvar...

En pratstund med bagarmästaren, alltid
lika vänlig


Hos Sophie och Ian på Early Grez-
pensionatet vid Rue Wilson
Chloé Leray kollar bokföringen på vintage
loppiset på Early Grez

Emi Hanjo höll open studio under Patrimoine-
veckoslutet i september

Bokskåp på torget i Fontainebleau,
La joie de lire...
Det nya bokskåpet i Grez

Loing flyter silvrig genom grannstaden Nemours

Ståtlig vänskapsskylt vid slottet i Nemours
Slottet i Nemours med utsikt mot Loing

Septemberbröllop i Grez-sur-Loing
Projektpresentation: Leena Kangaskoski

Abdi från stadens matbutik kollar Leenas installation, de sakta gungande 
stenarna är från skogen kring Grez.

Projektpresentation: den unge arkitekten Teo 
Losman målade akvareller i juli-augusti

Projektpresentation: akvarellmålnigar av
Bengt Frank från Luleå
Författaren Linda Cracknell från Skottland. 
Skotska författare sponsras av Robert Louis 
Stevenson-stiftelsen.


Barnbarn och barnbarnsbarn till Carl Larsson 
på besök på Hôtel Chevillon. Här i den fina 
Larsson-ateljén.

Anita, söstra mi, i Grez i september

Violett skymning i Grez...

Vi tänder de första levande ljusen en kväll
i oktober

Emi Hanjo, Sirja-Liisa Eelma från Estland, Stina
Lindholm från Skulpturfabriken på Gotland

Besök från ledamöter i Stiftelsen Grez-sur-Loing
i Göteborg. Kronsärtskocka på menyn. 

Vägen förbi fälten till Bourron-Marlotte

Det lär ha varit billigare att bo på Pension Laurent,
men maten på Hôtel Chevillon var godare... 


Lärare och elever från japanska skolan i Paris,
på besök i Grez i juli

Den ensamma hästen...

Med Kai Rennes i Fontainebleau. Jag träffade Kai 
i april 2019 på Youkobo Art Space i Tokyo. 

Bo Haglund och fotografen Björn Abelin visar 
vårt välförsedda kylskåp... 


Work in progress: Tone Lileng från Norge

Carl Larsson-huset, min balkong mot bron

Tågmuseet Tacos des Lacs 



En pråm på kanalen i Montcourt-Fromonville

En favoritbok från Hôtel Chevillons
fina lilla bibliotek

Stilla flyter Loing...


Klockan fem på eftermiddagen,
i solgasset...

Vår sista picknick i det gröna, Teo, 
Leena och Sophie

De första regniga höstdagarna

Armistice firas den 11 november, då 
vapenstilleståndet avslutade första 
världskriget 1918
Servietter i trikoloren på stadshusets mottagning
i Grez-sur-Loing

Samtidigt i Paris vid Triumfbågen... 

Porträtt av franska författare i en bokhandel
i Fontainebleau

Kvinnor som läser är farliga... 
Böcker som jag köpte på antikvariatet i Nemours

Text på juicepaket, vi uppmanas att vara snälla

Vi väntar på tåget till Paris i Melun. I december
inleddes en omfattande strejk som lamslog
trafiken, som protest mot regeringens
pensionsreform. 

Tidig november på Hôtel Chevillon

Änder, gäss och enstaka svanar på Loing, har man 
tur får man se en blåskimrande kungsfiskare...


Blå kväll i augusti, fladdermössen flyger av och an
under bron...
Notre-Dame-et-Saint-Laurent-kyrkan i Grez
En av de många marmorplattorna med 
tacksägelse-inskriptioner i kyrkan 
i Fontainebleau

Sommarens sista ros?
Den sista lavendeln...

Lövskogen i Grez är en fortsättning på den
väldiga Fontainebleauskogen. 

Skogen i november

Den första frosten  20.11.



Jag bor i Carl och Karin Larsson hus....

.... vilket förpliktar mig att klä mig i ett Karin Larsson-
förkläde. Köpte det på Sophies vintage loppis...
Rue Wilson i december med ljusslinga

Med julgubben i Nemours

Sophie med vänner förbereder Luciadagens
Fête de la lumière
Sainte Lucie i kyrkan i Grez-sur-Loing

Många deltog i Luciafesten på
Hôtel Chevillons innergård

Pumpasoppa med spenat och sesamfrön

Julbord på Hôtel Chevillon
Kaffe med bûche. Med Bo Haglunds familj,
konstnären Anni Laakso och fina ungdomar.

Joyeux Noël de Grez-sur-Loing!

Au revoir, Grez-sur-Loing!


Videosnutten ovan: ett sommarminne från Grez-sur-Loing, med smått förskräckta tjut hoppar ynglingar från broräcket...

Här ett avsnitt ur romanen Diamantvägen som jag har under arbete, en tidig version av kapitlet Klockan fem på eftermiddagen. Kapitlet i sin helhet publiceras i juli i Fredsposten 2/2020:



Marianne Backlén

Klockan fem på eftermiddagen


När jag var elva eller tolv flög jag med mamma till Frankrike för att hälsa på mammas nya vän, Skulptören. Det var tidigt 2000-tal, åren före smarttelefonerna och de bärbara datorerna, wifi och de sociala medierna. När mamma kopplade på Internet på sin tunga IBM-bordsdator, slungade de enformigt knastrande dial up-signalerna mig rakt upp i rymden.

Från Paris åkte vi tåg och buss till en liten by, grå som i en gammal saga, overklig som i en dröm. I dag, över ett halvt sekel senare, kan jag fortfarande höra flodens tysta strömmande, duvornas kuttrande i slottsruinen, kyrkklockornas klang. I dag minns jag Skulptören som en skäggig man som jag var lite rädd för. Jag minns inte mera hans namn, men jag tror att det var ett dubbelnamn typ Ari-Pekka, Per-Henrik, Matti Juhani eller Sven-Erik. 

Jag sov på en soffa i husets svala bottenvåning och hörde dova dunsar från övre våningens ateljé där Skulptören flyttade på sina skrotskulpturer. Han svor när någonting gick sönder: Fredsängelns plåtvingar var svåra att installera och Cyklopen, inspirerad av den väldiga skulpturen i Milly-la-Forêt, tappade sitt öga, en vit porslinskupa…

På kvällen satt mamma och Skulptören på konstnärsresidensets terrass och drack vin med de andra gästerna, de flesta från Sverige. Det var högsommar, svalorna svirrade i skyn, störtdök och jagade varandra, deras höga läten gjorde nästan ont i öronen. Mamma bad mig demonstrera street dance på den torra, gula gräsmattan, men jag vägrade.
  Varifrån kommer Jessicas pappa? undrade någon.
  Från Karibien, svarade mamma.
  Hon ser indisk ut, tyckte Åse, en ung norsk performanskonstnär.
  Karin, en arkitekt från Göteborg ställde inga pinsamma frågor, hon gav mig en ask belgisk snäckchoklad, av Junko, en äldre japansk kvinna, fick jag en rund solfjäder som pryddes av grinande yokai-monster. 

När sällskapet på terrassen blev allt högljuddare smet jag därifrån och gick ner till den stilla flytande floden. Det var mycket varmt, jag satt på en stentrappa med fötterna i vattnet och fläktade mig med Junkos solfjäder. Svalorna svirrade, vita fjärilar fladdrade förbi. När mörkret föll blev små fladdermöss synliga, de pilade av och an under den gamla stenbrons valv. 

De väldiga lövträden hade planterats i slutet av 1800-talet på de nordiska friluftsmålarnas tid. Mamma och jag hade sett bilder av konstnärerna och vi tyckte att de fortfarande rörde sig där under träden, vitklädda, nästan genomskinliga, som vålnader. De satt eller stod där framför sina stafflin och målade akvareller, alla valde stenbron som motiv, precis alla…

På morgonen, när mamma fortfarande sov, tassade jag ut och gick förbi gårdsbyggnadens små ateljéer. Johan och Åse vinkade åt mig, Leif visade en akvarell: stenbron i den violetta skymningen…
  Vill du ha den, Jessica?
  Javisst, får jag den verkligen? Tack så mycket...
  Jag gömde akvarellrullen i ett skåp i bottenvåningens hall, uppe i ateljén hördes redan dunsar och fotsteg. Jag småsprang till stranden på andra sidan bron, satte mig i gröngräset och lyssnade på musik på min mp3-spelare, Spice Girls ljuvliga Viva For Ever. Mel B:s röst lät som mjuk sammet när hon sjöng den långsamma sista versen. 

Folk vandrade av och an på bron, bland dem de nordiska konstnärerna i sina halmhattar, vita sommarkostymer och långa bomullskjolar. Live for ever, for the moment… Här träffade Carl Larsson sin Karin, här spatserade en dyster August Strindberg i morgondimman och mumlade: Akta dig, din jävel, vi ses i min nästa roman… Eller: Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva

Franska och afrikanska pojkar hoppade våghalsigt från broräcket, ropen och plasken hördes på långt håll. En mörkhårig pojke satte sig bredvid mig på gräsmattan och frågade någonting på ett språk som inte lät som franska. Jag fick veta att han var född i Marocko och att han trodde att jag kom från samma land.
  Jag är Rahim, vad heter du?
  Scary Spice, svarade jag, men Rahim förstod sig inte på mitt skämt.
  Jag fick syn på mamma på andra sidan floden, hennes vita sommarklänning skymtade mellan de höga träden. Hon spanade efter mig, hennes röst lät svag när hon ropade:  
  Jessica, kom, vi far med svenskarna till Barbizon…

Följande morgon for Skulptören till Paris, jag fick vara ensam med mamma hela dagen. Vi cyklade förbi fälten och den gamla vattenkvarnen, in i den täta lövskogen, de franska kungarnas forna jaktmarker. Sedan satte vi oss på stranden av floden, det kändes fint att äntligen få vara tillsammans med mamma, att få vara ett barn, innan barndomen tog slut. Jag ville stanna tiden, samtidigt som kyrkklockorna slog sina enformiga slag och mätte tiden, och floden fortsatte att flyta under bron, grön och grumlig. Loing forsade inte som floderna i Lappland, som Lätäseno och Muonioälven, där morfar Hans stod på den steniga stranden och väntade på att kriget skulle ta slut.

Vi såg Junko komma vandrande över bron, hon satte sig i gröngräset bredvid oss, tog fram sin lilla gongyo-bok och lärde mamma att recitera Lotus Sutran. Niji seson ju sanmai, anjo ni ko go sharihotsu, sho but chie….
  Att recitera är detsamma som att polera juvelen som finns inom oss, förklarade Junko.

Än i dag, när jag är gammal, minns jag hennes ord. Jag sitter med Stella på älvens steniga strand. Augustikvällen svalnar, solen sjunker bakom fjällen i väster. Raden av glasiglor blänker i aftonrodnaden, vinden hämtar med sig en svag lukt av svavel från nickelgruvan i norr.
  Stella, vi har glömt ringen.
  Vilken ring?
  Marie-Anges ring, din farmors diamantring, hon sydde in den i kjolfållen när de flydde till södra Kivu... Den finns kvar i ödestugan i Saivaara.
  Mamma, tänk inte så mycket på ringen. Det finns andra sätt att hedra Marie-Anges minne…

Eftermiddagssolen gassade när vi vandrade tillbaka över stenbron. Duvor kuttrade i slottsruinen, kyrkklockorna slog sina enformiga slag, mamma räknade dem. Klockan var fem och mamma citerade Lorcas dikt:


Det var precis klockan fem på
eftermiddagen.
En gosse kom med det vita lakanet
klockan fem på eftermiddagen.


En korg med kalk stod redan klar:
klockan fem på eftermiddagen.
Allt övrigt var död och endast död
klockan fem på eftermiddagen.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar