Solnedgång på Saaris gård

Efter gårdagens blekt gråa och vita färger blev det en otroligt fin solnedgång i dag. Det var kallt och klart, -12 grader. En klar månskära blev synlig.
  Jag försökte fånga färgerna, innan de försvann. Vet inte vilka färger som är vackrast, de bleka pastellerna, rosa mot den turkosblåa, eller de flammande röda och orangea. Minns sportloven med pappa i Veikkola, de kalla vinterdagarna (fast det var i början av mars), solnedgångarna som var så intensiva att jag blev nästan rädd för dem.
  Idealiskt skridskoväder, fast ganska kallt, vi skrann på en liten oupplyst bana på en skolgård i Mietois. Foton följer senare. Sedan körde vi till Kivikylä efter en nyckel, förbi tysta snöiga skogar.
På kvällen frös jag lite och drack antistress té i köket, insvept i en violett filt, inte lika "långt borta" som i går...

Vita vinterdagar

Plötsligt försvann den glittrande frosten. Vita dagar, vita fält, vinden sopar snön på vägarna. Snön yr i husknutarna, som vit rök. En ny, dämpad akustik. Jag vände om innan jag nådde fram till skogen och Sillankari, det var helt enkelt för kallt. Nu sitter jag i köket och läser. Inga violetta skymningar eller flammande solnedgångar.

The fields seem so quiet in the snow, no more frosty grass that glitters in the sun. The wind sweeps the road, the snow swirls in the corners, like thin smoke. The wind felt so chilly that I had to turn back before reaching Sillankari. Now I sit in the kitchen, reading, somehow very far away...

Violetta träd

Innan jag kom till Saari hann jag knäppa några foton i Gamla kyrkans park. Upplysta träd, ljuskonstverk som ingår i Lux-festivalen i Helsingfors. Violetta träd.

While looking for my violet twilights, I took a few pictures at Helsinki Lux Festival, before coming to Saari. Violet trees.

I fågeltornet

För några dagar sedan var det närmare -30 grader kallt här på Saaris gård i Mietois. Kölden nyper i ansiktet, känns nästan "brännade kall". Svårt att fotografera när man blir tvungen att ta av sig handsken, kamerabatteriet töms också på nolltid i kylan. 
Jag vandrade till fågeltornet cirka en kilometer härifrån, klättrade försiktigt upp. Det började skymma, ett flygplan på väg att landa i Åbo syntes uppe i luften. Kanske planet kom från Mariehamn. Blev plötsligt rädd för att mörkret skulle falla innan jag hann tillbaka. De höga granarna i skogen fick mig att tänka på Södergrans dikter om barndomens träd, eller den gamla granen i Nordisk vår:

"Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst."

Vackert solsken i går på söndagen, vandrade till närmaste butik, förbi frusna fält i solnedgången. Vägskylten pekar mot Åbo och Gustafs, skulle gärna vilja fara härifrån till Åland, i början av mars, från Osnäs i Gustafs till Brändö och därifrån vidare till Vårdö och Simskäla, där jag skulle se Anni Blomqvists hus på vårvintern, vid Strömmen.

Uppe i fågeltornet

Ett flygplan på väg att landa. 

Porten som leder ut ur skogen.

Diamantvägen?

Björkdunge en mulen dag.

På Saarigården vid Mietoisviken

Tredje dagen på Saarigårdens residens som stipendiat med sju andra. Plötsligt blev det vinter med bitande köld, hade nästan glömt hur det känns när temperaturen sjunker till -20. 
  Vandrar förbi de frusna fälten till Mietoisviken, gräset är vitt av frost, tror att det heter kuura på finska (en viss skillnad mellan huurre och kuura). Mitt hår blir också vitt av frost... Öar av gul vass. 
  Iskristallerna på marken glimmar i solskenet, som diamanter. Jag har kommit hit för att skriva om diamanter, på ett mytiskt plan, och helt konkret, om ungdomar från ett afrikanskt land som producerar diamanter. Diamantvägen, det är också tibetanernas Vajrayana. Eller Marilyn Monroes lite pinsamma sång: Diamonds are a girl's best friend... 
  Jag har egen bostad med tre rum ock kök. Jag går jämt vilse i bostaden, glömmer åt vilket håll jag ska gå för att hitta till sovrummet, var ytterdörren är... Brukar avnjuta "bästa kaffestunden" i ett sparsamt möblerat rum med mönstrad tapet, lyssnar på min lilla radio och flyttar den från rum till rum. Ett kök med rena ytor, inga proppfulla skåp, damm och strumpor under sängen så som hemma... Rena rama lyxen för mig, som varit ensamstående mamma i 20 år.
  I den gula huvudbyggnaden finns kontorsrum och sällskapsrum för stipendiaterna. Jag tittar in i olika rum, i vackra salar, beundrar julgranen på verandan. En stor ladugård är omvandlad till arbetsrum för bildkonstnärer, en studio för dansare. 
  Skymningen faller tidigt, men ingen riktigt violett skymning. Nu är himlen svart, jag står på farstutrappan och önskar att jag fick se norrsken.

Jag bor i det röda huset.

Här funderar jag på livets olösta gåtor.

Öar av gul vass i Mietoisviken, som är rik på fåglar.

Ladugården i skymningen.

Diamantvägen, jag undrar vart den leder...

Vad är en violett skymning?

Hej, här är jag, en kall dag i början av december. Båten som skymtar i vattnet bakom mig har sjunkit under höstens många stormar.

Jag har "smygbloggat" sedan sommaren, kanske mera för mig själv, eftersom min blogg inte har varit offentlig. Jag har ett ganska kluvet förhållande till bloggar. Vem har tid att läsa dem? Håller de på att ersätta intresset för böcker och tidningar, åtminstone bland unga?

Min blogg heter Violetta skymningar, efter Södergrans dikt. Jag vet inte hur en violett skymning ser ut, jag är ständigt på jakt efter en sådan. Är det färgen på kvällsmolnen, eller är det någonting som finns i luften som en genomskinlig violett slöja, omöjlig att fånga med kameran?

  Eller är det ett mentalt tillstånd? Åldern? I min ålder närmar jag mig livets "skymning", den sena eftermiddagen, den vanligtvis ganska korta stunden före kvällen, före mörkret (låter patetiskt!). Att säga "det skymmer" är vackert på ett speciellt sätt. Skymning och kvällning, dagen vänder...

Min 93-åriga pappa dog för två månader sedan, men tidigare på hösten föddes mitt första barnbarn. Livet går i cykler, indierna talar om Trimurti, det eviga kretsloppet och växlingen mellan skapande krafter (Brahma), bevarande krafter (Vishnu) och tillintetgörande krafter (Shiva). 

I övermorgon far jag till Konestiftelsens residens för att skriva. Hjälp, vad ska jag ta med mig? Författare behöver inte så mycket, skrev Claes Andersson för länge sedan: papper och penna, stadiga sittmuskler. Så jag tänkte blogga om min vistelse där, på Saarigården i Mynämäki, Mietoinen, för mig helt obekanta trakter i sydvästra Finland, Egentliga Finland, ca 30 km väster om Åbo.  Det blir antagligen mycket bilder, vill inte belasta er med långa texter. Nähdään Saaren kaivolla!  Vi ses vid Saaris brunn!

Mormors street fashion... 

På julafton, nästan en violett skymning. 

Blekt violetta tulpaner, de får mig att tänka på våren.

Gott Nytt År 2016!

Efter en viss tvekan begav jag mig på nyårsaftonen till Senatstorget. Jag och min kamera... Universitetsbyggnadens upplysta fasad skiftade färg, från violett till blått och grönt... Fotbollsfans draperade i kanadensiska flaggan, barn som gick på övervarv. Ganska mycket knuffande.
  Att fota nyårsraketer lyckas inte alls, allt ser bara rökigt och platt ut på bilderna, men det var intressant att se hur folk följde med fyrverkeriet via sina mobiler. I Dubai brann en skyskrapa samtidigt som folk följde med det pågående fyrverkeriet, vilket är helt absurt. 
  Det var kallt och blåsigt, i något skede började trängseln kännas obehaglig. Skönt att komma hem igen! 

Nyårsdag: min  äldre son föddes för 25 år sedan på nyårsdagen. Fostervattnet gick mitt på nyårsnatten, det var svårt få tag på en taxi till Kvinnokliniken. 
Nästan varje nyårsdag har jag bänkat  mig ner för att titta på Wienerfilharmonikernas nyårskonsert. I år kunde jag inte låta bli att fota några stillbilder från tv-rutan. Börjar konsertens traditionella koncept redan kännas förlegat? Som om det pågick ett slags evigt Belle Époque i hjärtat av Europa, med valser och Polka Schnell, blomsterprakt, lekfull men ganska fjantig balett i slottsmiljö, idylliska vyer över den sköna blåa Donau? Claudio Magris bok om Donau finns visserligen på min läslista. 
  Efter programmet återvände jag till verkligheten i Europa via tv-nyheter.

Hittade den här fina nyårsdikten av Alfred Tennyson (jag läste honom på universitetet, på 70-talet!). Här de två första verserna:
   

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

   
      Ring out the old, ring in the new,
      Ring, happy bells, across the snow:

The year is going, let him go;

 Ring out the false, ring in the true.

                         

Nyårskonsert från Wien. Musikstycket krävde att musikerna visslade. 

Blumenschmuck von den Wiener Stadtgärten.

La Belle Époque?

Inte så värst intressant koreografi.

Mozart i Salzburg.

Undrar i vilket bruk alla dessa slott är?

På annat håll i Europa.