Julstigar i staden

Jag upptäckte hemliga "julstigar" mitt i Helsingfors. Portgångar och innergårdar som förenar Ulrikasborgsgatan med Lilla Robertsgatan. Julgranar överallt - behövs det faktiskt så många? Jag såg en julgran lysa inne i ett trapphus - står den inte för nära hissen? I min barndom... nej, nu säger jag inte ett ord om min barndom!

  Esplanadparkens ljusstig... Nya passager att upptäcka i torgkvarteren, en rolig liten julbastu, ljusskulpturer på det nya Stadsmuseets innergård i ett nästan lite kusligt blått sken. 

  Folk kommer och går, skyndar förbi på skyddsvägarna, vid Svenska Teatern och Järnvägsstationen, möts i dörrar. Även det fula Korvhusets ramp glimmar och glittrar... Stillsamma toner av en flöjt - vem spelar? Strax före jul är det tyst och tomt på varuhusets restaurang i åttonde våningen, två ensamma dricksglas har lämnats kvar. Genom det smala fönstret syns domkyrkans kupol och julgatans ljuskedjor. 

  Hemma glittrar en julgran utanför vårt fönster på andra sidan gatan (men den bilden tappade jag bort!). Bakom de kala syrenbuskarna och muren som finns mellan innergårdarna tindrar och lyser det i den fallande skymningen. Ingen violett skymning... Årets mörkaste och längsta dag, vintersolståndet. Nu går vi sakta mot vår... 

  Jag byter batteriet till vår fönsterprydnad... Joka ikkunalla kaksi kynttilää, heter det i den finska julsången som handlar om en spännade slädfärd till julkyrkan. (Kello löi jo viisi, lapset herätkää...)... Barnen sköljer sina sömniga ögon i en vattenskål, sätter sig i en släde under en varm björnfäll. Bjällerklang, en lång färd genom ett dystert skogslandskap (synkkä metsämaa). Taavetti och Tiina får åka med och de ställer sig på slädens medar. Jubel och glädje!

  Jag går en sista gång till Tomasmarknaden på Senatstorget, innan den stängs.. De små "stugorna", försäljningsstånden, lyser i mörkret som fönster från en annan värld, diskarna och hyllorna fulla med fina varor, hantverk och julprydnader, smidda ljusstakar, havtornsprodukter i vackra glasburkar. Men jag köper ingenting... Karusellen åker runt, runt... The Wheel of Life... Uppe vid kyrkan blåser det kraftigt, nedanom trapporna lyser ett helt hav av ljus. 

Minnen från Berlin

Måndagens attack på julmarknaden i Berlin är så ofattbart grym, så sorglig. Jag var i Berlin i mars och besökte ett par gånger området kring Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche. Då var det påskmarknad med små försäljningsstånd, gatukök, en karusell. Levande musik på en liten scen. Färggranna ballonger och stora påskägg prydde marknaden, barn knaprade på kringlor, så som Petter och Lotta i Elsa Beskows saga. En liknande marknad fanns vid Alexanderplatz och därifrån var det fint att ströva vidare mot Domkyrkan, Spree och Unter den Linden. 

  Kejsar Wilhelm-kyrkan bombades under andra världskriget i november 1943 och har bevarats som en ruin som ska påminna oss om krigets vansinne. Det förstörda tornet ser bedrövligt ut, fönstren gapar tomma. Jag tittade in i minneshallen i kyrkans restaurerade del med förgylld mosaik på väggarna och i takkupolen. 

  Den nya, åttkantiga kyrkan är inte skön utifrån, men inne i kyrksalen förtrollas man av den lysande blå mosaiken. När det blir kväll lyser de blåa väggarna på ett vackert sätt ute i mörkret. Klangen från klockorna i det höga nya klocktornet är mäktig.

I dag strövar jag omkring på jultorget här i Helsingfors, Tomasmarknaden på Senatstorget. Olika slags jultorg och julmarknader har blivit allt populärare i Finland, i min barndom fanns det egentligen bara julbasarer, som ordnades inomhus i olika lokaler, i skolor, hos församlingar, i Balders sal, för att inte glömma Kvinnormas julmässa...    

  I Tyskland och Centraleuropa har julmarknaden gamla traditioner och det är väl dem som vi har försökt införa i Finland. Walter Benjamin beskrev julmarknaden i ett avsnitt i boken Barndom i Berlin kring 1900. Jag kan inte föreställa mig stämningen i Berlin just nu, eller kaoset och skräcken den 19.12. på julmarknaden vid Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche, en plats som skapats för gemenskap och samvaro, för unga och gamla, men framför allt för barnen, i väntan på julen. 

Här en något desillusionerad  dikt av Hermann Hesse, Bei Nacht/By Night,  i James Wrights engelska tolkning. Jag tror också att dikten handlar om sunyata, tomheten, och då är den inte helt tröstlös. Hesse var som bekant påverkad av österländska religioner, framför allt buddhismen, men han övergav aldrig kristendomen. 

At night, when the sea cradles me
And the pale star gleam lies down 

On its broad waves,
Then I free myself wholly
From all activity and all the love
And stand silent and breathe purely,
Alone, alone cradled by the sea
That lies there, cold and silent, with a thousand lights.
Then I have to think of my friends
And my gaze sinks into their gazes
And I ask each one, silent, alone:
"Are you still mine"
Is my sorrow a sorrow to you, my death a death?
Do you feel from my love, my grief,
Just a breath, just an echo?"
And the sea peacefully gazes back, silent,
And smiles: no.
And no greeting and no answer comes from anywhere.

Påskmarknad i mars vid Kaiser Wilhelm-minneskyrkan 

Kyrkan invigdes 1895. Här en bild
från 1920-talet. 

Efter bombardemanget 1943. 

Minneshallen. Utanför syns den nya
kyrkans fasad. 

Den nya kyrkan invigdes 1963. Utanpå är den inte skön.

Jag vet inte om havet ger några svar, men det lönar sig
alltid att lyssna på det...

Bob Dylan, min ungdomsidol

Vad vet dagens ungdomar om Bob Dylan, årets Nobelpristagare i litteratur? Antagligen inte så mycket, ifall de inte haft föräldrar som lyssnade på honom och spelade Mr Tambourine Man som vaggvisa... I' m not sleepy and there is no place I'm going to...

För mig blev han min number one ungdomsidol redan i trettonårsåldern. Jag läste allt som skrevs om honom, i Bildjournalen, Suosikki och Melody Maker. När jag var femton fick jag Daniel Kramers fotobok om Dylan av min kära mamma. Här är pärmbilden, en ovanligt lekfull Dylan (inne i boken finns en rolig bild av Dylan som "stryker" Joan Baez långa hår med ett stryklod):

Jag skrev mitt namn på försättsbladet, utan versaler, så som Daniel Kramers och Bob Dylans namn var tryckta på pärmen: marianne backlén, 8/11-67. Och ett litet citat ur en sång, som utgavs först på de första bootlegskivorna:

Som ung var Bob Dylan väldigt fotogenique, smal och finlemmad, med fint tecknade anletsdrag, lite androgyn, ofta butter, avvisande. Ibland omöjlig att intervjua. När jag var kring sjutton såg jag Pennebakers dokumentär Don't Look Back på Filmarkivet och blev nästan lite chockad. Så arrogant han var, så ovänlig mot en stackars journalist, så triumferande han lät när han på hotellrummet sjöng sin suveräna Love Minus Zero/No Limit för den unga brittiska sångaren Donovan, som i sin tur sjöng den ganska banala To Sing For You, som om de var i ett slags battle med varandra. Inget tvivel om vilkendera som vann... 

  Min syster och jag tyckte väldigt mycket om Donovan, hans mjuka sätt att sjunga, speciellt sången Catch the Wind. Mot slutet av 70-talet hörde man inte så mycket om Donovan, medan Dylan fortsatte på sin Never Ending Tour. 

  Cate Blanchett fångar Bob Dylan på ett superfint sätt i filmen I'm not there, i rollen som Jude Quinn, som föreställer Dylan från mitten av 1960-talet. 

I Kramers bok finns många foton av Victor Maymudes, Dylans mångåriga road manager och vän. De spelar schack tillsammans, klättrar i träd. Många år senare bröts deras vänskap när Dylan på ett ganska fult sätt avskedade Victors dotter, som arbetade på Dylans förlustbringande café i Santa Monica, Kalifornien. Detta läser jag i blandade recensioner av boken  Another Side of Bob Dylan: A Personal History on the Road and off the Tracks från 2014, som Victors son Jacob har sammanställt efter sin fars död, baserat på Victors bandade samtal om sina år med Dylan. 

Under åren har det utkommit en hel massa böcker om Bob Dylan, både biografier och sånganalyser. Jag fick Anthony Scadutos bok till min 20-årsdag och efter att ha läst den, samtidigt som mitt allra ihärdigaste intresse för Dylans nya skivor svalnade mot slutet av 1970-talet, beslöt jag att aldrig mera läsa en biografi över honom. Scadutos fick räcka. 

  En annan favoritbok var Joan Baez lyriska Daybreak från 1968, ett slags kombination av memoarer och lyrisk prosa, allmänna iakttagelser, personporträtt (den karismatiske Ira), drömmar och uppenbarelser, tankar om tillvaron och möjligheterna till fredsarbete i en tid då kriget i Vietnam eskalerade. Jag tror att personen som hon kallar för Dada King är Bob Dylan. Hon skriver om sina fina föräldrar, den mexikanska pappan som var fysiker, den intellektuella mamman och de två systrarna, året som de tillbringade i Bagdad. Den yngre systern Mimi, även hon sångerska, gifte sig med sångaren, författaren Richard Farina. Han omkom 1966 i en motorcykelolycka. Thomas Pynchons roman Gravity's Rainbow är tillägnad Farina.  

Jag tycker väldigt mycket om Joan Baez tolkningar av Bob Dylans sånger. Men en favoritsång är There But For Fortune, som finns på hennes album Joan Baez/5, som utkom 1964. Sången komponerades av Phil Ochs, en politiskt engagerad sångare som uppträdde på folkfestivaler och på de berömda kaffehusen i det tidiga 1960-talets Greenwich Village i New York. Han blev aldrig lika känd som Dylan och Joan Baez, åtminstone inte utanför USA. 

  Ochs övergav aldrig sitt engagemang och sin radikalism, han marscherade mot kriget i Vietnam och medverkade i kravallerna som uppstod i samband med Demokratiska partiets konvent i Chicago 1968. Han lyckades få Dylan att uppträda på en välgörenhetskonsert till förmån för chilenska flyktingar 1973. Sorgligt nog förvärrades småningom hans psykiska problem och missbruk. Phil Ochs begick självmord 1976, endast 35 år gammal. 

Ibland kan jag inte låta bli att läsa olika tolkningar av Dylans sånger, som jag hittar på olika webbsajter, nästan alla skrivna av en "dylanman", en "dylanolog". En sådan sajt är Untold Dylan av Tony Attwood. Men jag håller inte alltid med honom, ibland blir det bara frustrerande att läsa andras tolkningar. Jag vägrar att tro att Simple Twist of Fate bara skulle handla om ett möte med en prostituerad... Vi har, och får ha, vår egen Dylan. 

Jag minns att jag läste en tolkning av sången All Along the Watchtower när den precis kommit ut på albumet John Wesley Harding. Sångens sista rader var: Two writers were approaching/The wind began to howl. Trodde jag. För det stod så i texten/recensionen som jag läste, antagligen i Melody Maker eller New Musical Express. Och dessa "two writers" sades vara Jack Kerouac och Allen Ginsberg. Verbet howl hänvisade naturligtvis till Ginsbergs kändaste diktsvit. Men i dag läser jag överallt, även på Bob Dylans officiella websajt, att det står "Two riders were approaching"... Och den bilden passar givetvis bra i sångens apokalyptiska vakttornstematik (som anses finnas i Jesaja 21:5-9). Om Ginsbergs Howl säger Attwood inte ett knyst. Men för mig kommer det alltid att stå writers i sångtexten, inte riders... 

Jag fotade i smyg de här böckerna i bokhandeln. Jag medger att jag inte riktigt orkade läsa Bob Dylans prosabok Tarantula när den kom ut i början av 70-talet (den skrevs 1965) Jag tyckte hans liner notes på LP-skivorna, långa sjok skriva utan skiljetecken, var ganska ointressanta. De berörde mig inte på samma sätt som poesin som jag hade börjat läsa då, som tonåring - ja, vad läste jag mot slutet av 60-talet? De finlandssvenska modernisterna. finsk nutidspoesi, från Södergran och Björling till Manner och Saarikoski... Jag älskade Eira Stenbergs debutsamling, Kapina huoneessa, Jarkko Laines Muovinen Buddha. Marianne Alopaeus roman Mörkrets kärna var en kultbok.

  Kanske var det också en språkfråga, jag förstod mig inte riktigt på Dylans engelska och alla hans associationer, jag läste ju Dylans sångtexter med en ordbok i handen. Men om Dylans Tarantula lämnade mig oberörd, fascinerades jag desto mera av John Lennons In His Own Write. Den var lekfull, absurd, mycket brittisk. En klasskamrat hade den på engelska, men min syster och jag läste den också på finska i Anselm Hollos fina tolkning. John Lennon panee omiaan hette boken, som vår kära mamma köpte åt oss, Lennons andra bok hette på finska Hispanialainen jakovainaa. 

  I början av 70-talet upptäckte jag Joni Mitchell, som i sången Woodstock sjöng om oss som gyllene varelser, gjorda av stjärnstoft och biljoner år gammalt kol... 

Här finns Tarantula på bokhandels disk, symptomatiskt mellan en bok om Richard Nixon och en bok där namnet Jones förekommer i titeln. Detta (att boken låg just här) fick mig att fundera på olika Dylansånger, att han säger att även USA:s president måste ibland stå naken, och att det borde finnas en lag som förbjuder personer som Mr Jones... Vem är Mr Jones? En ung, självmedveten Donald Trump? Jag tittade i dag på sångtexten till Ballad of a Thin Man och hade helt glömt bort att den innehåller den här ironiska litterära hänvisningen: Du har plöjt igenom F. Scott Fitzgeralds alla böcker.... Man undrar om Mr Jones verkligen har gjort det - på samma sätt som man ibland kan säga någonting lite flyktigt om Marcel Proust, eller påstå att man har läst alla delar i Knausgårds Min kamp...

Men den här boken, Chronicles, Dylans självbiografi från 2004, blev jag tvungen att läsa medan jag skrev en essä om Dylan för Hbl. Jag tror att 1960-talets tidiga år, då de amerikanska folk- och protestsångarna uppträdde på kaffehusen i Greenwich Village, var Dylans lyckligaste år som sångartist. Jag hittar på webben en fin bild av honom med flickvännen Suze Rotolo och sångaren Dave van Ronk. Om sin fru Sara berättar han just ingenting, plötsligt bara finns hon där som "my wife". Jag får väl lov att igen lyssna på Sara och Sad-Eyed Lady of the Lowlands. Han skriver väldigt lite om Phil Ochs, och ingenting alls om Victor Maymudes. Men Daniel Kramers svartvita fotografier lever kvar i fotoboken.

Colombias president, Juan Manuel Santos, tilldelades Nobels fredspris i år. Han höll ett väldigt fint tal i Oslo. Jag kunde inte låta bli att knäppa en "skärmbild" när han citerade en rad ur Bob Dylans Blowin' in the Wind. Fast alla översättningar av Dylans texter känns på något sätt otillräckliga. The answer, my friend, is blowin' in the wind... 

  När Dylan i en intervju (jag tror det var i Sverige) mot slutet av 60-talet tillfrågades vad han tänkte göra med alla pengar som han förtjänade, svarade han: Jag ska köpa Australien! Ja, prissumman för Nobelpriset är ingen liten summa, så nu kan han kanske överväga att göra slag i saken...

Här är min Bob Dylan-essä, som publicerades i Hufvudstadsbladet den 10.12. Det var både roligt, tacksamt och svårt att skriva om min väg till Desolation Row... Så många sånger som kunde kommenteras, så många infallsvinklar man kunde ha... Min essä kan läsas på Hbl Kulturs fb-sida. Ja, och det kan hända att jag skriver en betraktelse kring en sång för Ny Tid, som 2008 publicerade min kolumn Svartvita fotografier av Bob Dylan och Patti Smith (kan läsas i Ny Tids webbarkiv). Men jag vägrar att bli en dylanman!

  Mitt Dylanmotto? Let me forget about today until tomorrow... Nej: Take what you have gathered from coincidence... Eller: Blame it on a simple twist of fate... Är det slumpen som avgör var vi landar i livet? Detsamma grubblade Phil Ochs i sin sång: There but for fortune go you or I. Versen som jag citerade den 8.11.1967 i Kramers fotobok är inte heller så dum. 

Skärgården i stan

Fin solnedgång på självständighetsdagen på Ugnsholmens klippor, men jättekall blåst. Jag försöker gå dit så ofta jag kan. Otroligt att man kan njuta av skärgården, praktiskt taget mitt i stan.
  Allt på holmen är så bekant, den lilla bron över kanalen, sundet mellan Stora Räntan, den öppna havsutsikten, den smala vågbrytarbron som leder till Skifferholmen, strandstenarnas orangefärgade fläckar (lav?) och krans av frost. Folk rastade hundar, trampade på mountain bikes, tittade tysta på havet.
  När jag fotade motsols svartnade landskapet och människorna på stranden förvandlades till mörka silhuetter, himlen glödde. I öst, där månen går upp, var himlen ljusblå, blekt rosig. 
  Silhuetted by the sea,... en rad ur en sång av Bob Dylan, årets Nobelpristagare i litteratur. Jag har skrivit en text om honom och hoppas återkomma till den i ett annat inlägg... circled by the cirkus sands...