Mumin Kaffe och andra kaféer

Ett nytt kafé öppnar inom kort i våra knutar: Mumin Kaffe. Det blir vårt närmaste kafé, men få nu se hur ofta jag kommer att gå dit, i så fall med barnbarnet. Muminpappan och Muminmamman håller fortfarande på att renovera stället och omvandla det till ett kafé, de tapetserar, snickrar och målar. Lilla My är otålig, hon väntar på att få öppna dörren för de första kafégästerna, kanske bita dem i benet... Jag undrar vem som står bakom disken – kanske Muminmamman? Eller Too-ticki i sin randiga tröja.

Varuboden huserade i samma affärslokal (i hörnet av Fabriksgatan och Jungfrustigen) när jag på sommaren 1990 flyttade hit med min ex-man, gravid med vårt första barn. Grannarna hade fått för sig att min man var från Indonesien. Nåja, han är från Jamaica, nästan samma sak, eller hur...

Jag minns expediterna hosVaruboden, äldre finlandssvenska kvinnor som talade Sibbodialekt. Då fanns det inga inredningsaffärer i kvarteren, inga delikatessaffärer. Sushirestaurangen i hörnet av Petersgatan tog över en traditionell matbar som sålde husmanskost. Vår närmaste matbutik var Elantos Pulla Puoti. 

Sedan stängde Varuboden och Siwa öppnade i stället. Pulla Puoti stängde också, så vår närmaste matbutik i början av 00-talet var Siwa, dit man kunde skynda fem före elva på kvällen för att köpa mjölk, bröd, tandkräm eller nånting annat basic som hade tagit slut.

Efter Siwa var affärsutrymmet tomt i nästan ett år, men sedan öppnade en delikatessaffär, en butik som jag just aldrig besökte. Jag har inget behov av att köpa oliver i lösvikt, dyrt kött från en köttdisk, dyrt bröd, dyr marmelad. Som ensamstående mamma måste jag överväga vad jag hade råd med, dessutom samlar jag på bonus hos Alepa och S-Market. 

Delin gjorde också sorti och affärslokalen stod tom i många månader. Sedan öppnade en antikaffär: moraklockor och bondmöblemang fyllde affärslokalen, stora klaffbord och feta rokokobyråer, just sådant som en barnfamilj behöver... Och efter att antikaffärens saga var all dök det igen upp en delikatessaffär: mera oliver i lösvikt, engelsk marmelad och specialimporterat biffkött. Men då hade Anton & Anton öppnat i hörnet av Kaptensgatan och Bergmansgatan, en ”närbutik” som genast blev populär. Chokolaterien på Fabriksgatan däremot fick sätta lapp på luckan... Jag har skrivit om Ulrikasborgs gentrification i romanen Bastionerna från 2005. 

Och nu väntar vi alltså på Mumin Kaffe! Alltid roligt med nya kaféer – men nu är mina barn fullvuxna. När de var små placerade jag dem ofta framför en tecknad muminfilm, som vi hade på VHS-kassetter, för att unna mig en timmes skrivro. Vi gick just aldrig på kafé eller restaurang, det kändes för jobbigt och för dyrt med tre barn. Mannerheimvägens McDonalds hade visserligen en trevlig lekhörna i bottenvåningen. I dag går jag ibland på kaffe med dotter och barnbarn.

Jag har alltid tyckt om att sitta på kaféer, i min barndom åt vi glass på Valios bar, i min ungdom var det coolt att köpa en liten kopp svart kaffe, som serverades i en vit porslinskopp med fat, på Järnhusets Aaltokafé, på Nissen med de röda sammetsstolarna och -tapeterna, på Tre Grevar på Mannerheimvägen, på Primula nära mina skola. Folk rökte på kaféerna, jag rökte också, on and off. Tennyson hette ett cigarrettmärke, men konstigt nog stördes man inte av röken som ringlade i luften, nästan överallt, så som jag i dag kan störas av cigarrettrök på busshållplatsen.

I dag tycker jag om att sitta på de mest olika slags kaféer, från torgkaféer till Sis. Deli i Rödbergen. I simhallens kafé sitter man med fuktigt hår och släcker törsten med mineralvatten. Jag föredrar kaféer som har en avskalad inredning och en dämpad akustik, kaféet på Vasa stadsbibliotek är just ett sådant. Kaféerna på muséer kan vara både inspirerande och hemska – jag vände om på tröskeln till det otroligt mondäna stället på Albertinamuséet i Wien. Kaféet på Tyska muséet i Berlin var mycket mera välkomnande.

Jag satt nyligen på ett kafé, där ett stort gäng i 30-års åldern lät höra så våldsamt exploderande skrattsalvor att folk sneglade på dem, både nyfiket, roat, och med en stigande irritation. Många kommer till ett kafé för att få sitta i sina egna tankar, i lugn och ro, läsa någonting eller jobba på sin laptop, samtala förtroligt, lutande över bordet och kaffekoppen. 
  Att fota sin kaffekopp eller matportion, så som vi gör i dag, för Instagram eller en blogg, skulle ha varit helt bisarrt i min ungdom. Vi fotograferade varandra, men bara några foton per gång, det var dyrt att köpa film, att framkalla filmen hos Helios... I dag har jag så många bilder av mitt barnbarn på en minnessticka att det inte är klokt.

I dag krävs större transparens och rättvisa inom kaffeodlingen och kaffeindustrin. Men jag vill inte ha kaffe smaksatt med olika slags sirap, jag vill inte höra någon ropa Marianne när mitt kaffe står färdigt på disken. Jag vill ha tillbaka tiden då allt var – vanligare, enklare, lite fattigare... Vilket inte betyder att allt var torftigt på 60-talet. Det fanns en enkel elegans i designen, i min blålila Finn Flare-yllekappa, i mammas gråa promenaddräkt, i pappas hatt.

Kaffe med en ostsemla, en munk, ett wienerbröd, i min ungdom fanns det inte just andra alternativ, inte ens croissanter...  Jag är inte så förtjust i kladdkaka och muffins, proppfulla bagels och bröd (batonger) som är svåra att bita i. Jag blir gammal, kära du, heter en diktsamling av Lars Huldén...   Back in Time for Dinner är en rolig brittisk tv show, som presenterar Rochelle Robshaws familj i kök från olika decennier i östra London. Att vara husmor på 1950-talet var ett heldagsjobb. Och jag minns när jag på 70-talet åt mitt första kebabfyllda pitabröd i Stockholm. Min yngre son bad mig i går att köpa risnudlar, kokosmjölk, äggplanta och tonfisk. Ingenting av det fanns i min ungdom (vi åt sardiner i stället för tonfisk).

I dag besökte jag Mumin Kaffe på Elisabetsgatan, det var lördagseftermiddag och proppfullt på kaféet, så fullsatt att det var svårt att fotografera just annat än min Snusmumriktallrik och latteglas. Barnfamiljer vid varje bord, barn som gungade och klättrade på ribbstolar, hängde i ringar (det finns en muminberättelse i vilken barnen/trollen gungar i lianer, minns inte vad den heter). 
  Ljudvolymen blev ibland för hög för mina öron (hade det varit mina egna barn som skrek och tjöt så skulle jag inte ha störts lika mycket). Jag är inte så värst förtjust i alla muminprylar som säljs nuförtiden, men muminparaphernalian på kaféet var diskret, inte för påträngande. Muminmuggar? Jovisst... Och snygga förstoringar av tre tuschteckningar från muminböcker prydde väggen.

Här kan ni följa med på en kaféresa i olika miljöer, från Konsulinnans kafferum i Vasa till Café New York i Budapest (jag stod i farstun och knäppte ett foto) till Mumin Kaffe:

Kaféet på stadsbiblioteket i Vasa

Steam Coffee vid HAM-muséet i Tennispalatset

Österbottens museum i Vasa

Ateneums kafé

Backasbrinkens simhall

Fazers kafé hos Stockmanns, åttonde våningen...

Med Olivia på Salutorget i september

Konsulinnans kafferum i Vasa

I Paris på 1920-talet

Min yngre son arbetade på ett sommarkafé

Kiasma. Kaféet har fått nya vita stolar.

Five o'clock tea en regnig dag i Cartagena, Spanien

Frukost i Bratislava

Uteservering en kall marsdag i Berlin...

Populärt kafé i Budapest

Kafé vid Kärntnerstrasse i Wien

Lugn stund vid Gribojedovkanalen i S:t Petersburg

Orkar jag äta min tiramisu? I Torrevieja, Spanien.

Hipsterkafé/galleri på Fabriksgatan i Helsingfors

På Deutsches Historisches Museum i Berlin

I Budapest, gick inte in... 

I köket på residenset i Berlin

Julkaffe. En cool gäst i Mumindalen... 

Café New York i Budapest, gick inte in...

På Salutorget strax före jul. 

På Mumin Kaffe-kaféet, min favoritmuminfigur tittar
fram under fetaspenatpajen. 

Jag som sextonåring i blålila yllekappa, på väg till Primulas
kafé vid Tullbommen. Foto: Christina Hellewell

Espresso House - Passionate about coffee!

Mumin Kaffe på Elisabetsgatan

Med dotter och barnbarn på Fazer i Forum.

Journée de Paris

På Modigliani-utställningen på Ateneum visades franska affischer från första världskriget. Kriget rasade som värst på västfronten under åren 1916 och 1917, i skyttegravarna vid Somme. I Paris ordnades konstutställningar och insamlingar till förmån för soldaterna, krigsinvaliderna, de sårade, de tuberkulotiska. Le soldat dans la tranchée... En matiné till förmån för ryska konstnärer bosatta i Frankrike, beskyddaren var Auguste Rodin.

En lite rolig affisch presenterade de allierade styrkornas soldater i en brokig, mångkulturell kö, från fransmän och britter (bl.a. en kiltförsedd skott) till ryssar och afrikaner (med eller utan fez).
  Stumfilmssnuttar, färglagda gamla foton från Paris projiserade på väggen i museets trappuppgång. Kaféerna fylldes av blåklädda soldater, striderna nådde aldrig Paris.
  Vackra, spröda upplagor av Dumas, Prousts och Apollinaires böcker. En uppskattande, nästan andäktig publik framför konstverken och den digra textinfon om utställningen.

I min roman, Jag gungar i högsta grenen, berättar jag om den unga ryska soldaten Niki som drar iväg till Frankrike med en rysk expeditionstrupp. Han deltar i den stora Nivelleoffensiven på våren 1917, alltså för hundra år sedan. Min farfar är förebilden till Niki, vem vet om han under en permission i Paris kom i kontakt med de ryska konstnärerna.

Konstnärslivet i Paris var mycket internationellt i början av 1900-talet. Picasso var spanjor, Foujita japan, Brancusi rumän. Till Modiglianis vänkrets hörde ett antal ryska konstnärer, konstnärer födda i Polen, Litauen, Ukraina, många med judisk bakgrund (liksom Modigliani själv). Chaim Soutine var född i Minsk, Moise Kisling i Krakow.

1910 besökte den 21-åriga poeten Anna Achmatova Paris tillsammans med sin man, Nikolaj Gumilev. De var nygifta, men det hindrade henne inte från att bekanta sig med Amedeo Modigliani i Montparnasses konstnärskretsar. Hon återvände till Paris därpåföljande år, ensam. Jag undrar om hennes romans med Modigliani inte är överdrivet romantiserad... Jag läser en skildring som påminner om ett avsnitt i en chicklit roman... Den undersköna ryska poetissan, den stiliga mörkhåriga konstnären från Italien... 

  Hur som helst så fanns ett vackert men stramt belle époque-porträtt av henne på utställningen, strax bredvid ett porträtt av Chaim Soutine i slitna arbetskläder och med ett spjuveraktigt leende över ansiktet. En ung kostymklädd dandy kikar bakom dem: Jean Cocteau...
 

Anna, Jean och Chaim...

Kisling och Foujita med sina fina pannluggar

Snöfall

Medan jag tittar på dokumentären David Bowie - The Last Five Years och på en konsertinspelning från Serious Moonlight-turnén från 1983, snöar det utanför vårt fönster, en blöt snö som virvlar i stora flingor i gatlampans sken, smälter när den når gatan, lägger sig som en tunn vit hinna på biltaken och vindrutorna. 
  En spårvagn glider förbi, snön fortsätter att falla, tyst och stilla. Katten sover.

Jag läste Alan Watts kultbok The Way of Zen i början av 70-talet och lärde mig utantill denna haiku av Naito Joso från slutet av 1600-talet, i R.H. Blyths tolkning:

Sleet falling;
   Fathomless, infinite
        Loneliness.
   

I de vita rummen

Efter de långa, mentala korridorerna i mitt föregående inlägg kändes det konstigt att gå med sonen på en visning i ett nytt hus i en ny bostadsmiljö. Lyftkranar och traktorer rörde sig fortfarande utanför husen. Byggställningar, det genomträngande ljudet av borrmaskiner. Hus efter hus byggs upp i kvarteren.
  Efter visningen gick jag till Kiasma. Och därifrån till en förort i östra Helsingfors. Det snöade.

Bilderna blandas ihop, korridorerna, de vita fasaderna med en ensam bil långt borta på vägen. Någonstans lyser en röd vägg, någonstans syns ett tomt bord med stolar. Rampen och trappornas djupa schakt, de tomma rummen. Den lite ödsliga känslan när man tittar ut genom fönstret, på gården, på staden, på den vita snön.

Jag återkommer till Mona Hatoums utställning i ett senare inlägg.

 

Eldtuppens år

Det kinesiska nyåret firades förra veckan. Det infaller vid den andra nymånen efter vintersolståndet - got it? 

Enligt den kinesiska djurkalendern är vi nu inne i Eldtuppens år. Själv är jag född i Vattendrakens tecken.

I min barndom och ungdom talade ingen om det kinesiska horoskopet, det var vår egen "västerländska" astrologi som gällde (den härstammar visserligen från Babylonien, Egypten och Persien), våra egna stjärntecken, ett för varje månad. Jag är född i Fiskarnas tecken, min syster är Vågen, mamma var Tvillingarna, pappa Oxen. Mina tre barn är alla födda i olika tecken: Stenbocken, Skytten, Oxen... Barnens pappa är Väduren. Fiskarna lär passa bäst med Skorpionen, ha ha... 

Som barn och tonåring hade jag horoskopsmycken som min farmor i Berlin sände mig som födelsedagspresent, mest halssmycken, men också horoskopkort och andra prylar som pryddes med mitt stjärntecken. Dagens barn och unga är inte lika inkomna i eller intresserade av horoskop och djurkalendrar.

Jag älskade musiken i musikalen Hair, som förkunnade att vi träder in i Vattumannens tidevarv... Den fina sången Aquarius inleddes med en järndos av astrologisk info: When the Moon is in the Seventh House and Jupiter aligns with Mars, then peace will guide the planets, and love will steer the stars... This is the dawning of the age of Aquarius...

I Helsingfors firades det kinesiska nyåret på Centralgatan, numera gågata. En fin och glasklar isskulptur av en tupp skulpterades, det var trängsel framför matstånden. Rader av röda rislampor lyste allt klarare när mörkret föll. Dans och akrobati på utescenen, reklam för Finnairs flyg till Kina, det kunde man ju gissa...

En slingrande röd drake krälade förbi och jag följde den in i varuhuset, där den dansade i närheten av hissarna och försvann mellan diskarna på den nya juvelavdelningen. Förbi den nya Joe & The Juice-baren med dunkande musik och tapeter med bokhyllsmotiv, det värsta jag vet. Fejk bokhyllor, strunt i de riktiga böckerna, who needs them anyway?

Hemma bläddrade jag i min roman från 1980, Den osynliga draken. Min enda bok som har tryckts i två upplagor... Så det var nog en lyckodrake!

På kvällen kunde jag inte sova: Tuttelis ödla hade följt oss hela vägen från Girsberget. Jag hörde den kila omkring huset, väsa för sig själv i sommarnatten. Nu tittade den in genom fönstret. Den hade vuxit, nu var den mycket större än på dagen. 
  Ödlan väntade på mig. Jag visste att den satt uppe på klippan, med ryggen krökt som en katt. Den satt vid brunnen, med svansen under syrenbuskarna. Den växte hela tiden, tills den blev jättestor. Nu var den gjord av eld, nu var den inte mera rädd för någonting. (---) Draken sträckte på sin långa hals och plockade försiktigt upp mig: en treårig drakflicka. Vi flög ovanför Girsberget och Hangelby, ovanför de tysta skogarna. Vi flög allt högre och högre upp, ovanför blixtarna, förbi månen och stjärnorna, rakt in i rymden. (Den osynliga draken, Schildts, 1980)