På Saarigården vid Mietoisviken

Tredje dagen på Saarigårdens residens som stipendiat med sju andra. Plötsligt blev det vinter med bitande köld, hade nästan glömt hur det känns när temperaturen sjunker till -20. 
  Vandrar förbi de frusna fälten till Mietoisviken, gräset är vitt av frost, tror att det heter kuura på finska (en viss skillnad mellan huurre och kuura). Mitt hår blir också vitt av frost... Öar av gul vass. 
  Iskristallerna på marken glimmar i solskenet, som diamanter. Jag har kommit hit för att skriva om diamanter, på ett mytiskt plan, och helt konkret, om ungdomar från ett afrikanskt land som producerar diamanter. Diamantvägen, det är också tibetanernas Vajrayana. Eller Marilyn Monroes lite pinsamma sång: Diamonds are a girl's best friend... 
  Jag har egen bostad med tre rum ock kök. Jag går jämt vilse i bostaden, glömmer åt vilket håll jag ska gå för att hitta till sovrummet, var ytterdörren är... Brukar avnjuta "bästa kaffestunden" i ett sparsamt möblerat rum med mönstrad tapet, lyssnar på min lilla radio och flyttar den från rum till rum. Ett kök med rena ytor, inga proppfulla skåp, damm och strumpor under sängen så som hemma... Rena rama lyxen för mig, som varit ensamstående mamma i 20 år.
  I den gula huvudbyggnaden finns kontorsrum och sällskapsrum för stipendiaterna. Jag tittar in i olika rum, i vackra salar, beundrar julgranen på verandan. En stor ladugård är omvandlad till arbetsrum för bildkonstnärer, en studio för dansare. 
  Skymningen faller tidigt, men ingen riktigt violett skymning. Nu är himlen svart, jag står på farstutrappan och önskar att jag fick se norrsken.

Jag bor i det röda huset.

Här funderar jag på livets olösta gåtor.

Öar av gul vass i Mietoisviken, som är rik på fåglar.

Ladugården i skymningen.

Diamantvägen, jag undrar vart den leder...

Vad är en violett skymning?

Hej, här är jag, en kall dag i början av december. Båten som skymtar i vattnet bakom mig har sjunkit under höstens många stormar.

Jag har "smygbloggat" sedan sommaren, kanske mera för mig själv, eftersom min blogg inte har varit offentlig. Jag har ett ganska kluvet förhållande till bloggar. Vem har tid att läsa dem? Håller de på att ersätta intresset för böcker och tidningar, åtminstone bland unga?

Min blogg heter Violetta skymningar, efter Södergrans dikt. Jag vet inte hur en violett skymning ser ut, jag är ständigt på jakt efter en sådan. Är det färgen på kvällsmolnen, eller är det någonting som finns i luften som en genomskinlig violett slöja, omöjlig att fånga med kameran?

  Eller är det ett mentalt tillstånd? Åldern? I min ålder närmar jag mig livets "skymning", den sena eftermiddagen, den vanligtvis ganska korta stunden före kvällen, före mörkret (låter patetiskt!). Att säga "det skymmer" är vackert på ett speciellt sätt. Skymning och kvällning, dagen vänder...

Min 93-åriga pappa dog för två månader sedan, men tidigare på hösten föddes mitt första barnbarn. Livet går i cykler, indierna talar om Trimurti, det eviga kretsloppet och växlingen mellan skapande krafter (Brahma), bevarande krafter (Vishnu) och tillintetgörande krafter (Shiva). 

I övermorgon far jag till Konestiftelsens residens för att skriva. Hjälp, vad ska jag ta med mig? Författare behöver inte så mycket, skrev Claes Andersson för länge sedan: papper och penna, stadiga sittmuskler. Så jag tänkte blogga om min vistelse där, på Saarigården i Mynämäki, Mietoinen, för mig helt obekanta trakter i sydvästra Finland, Egentliga Finland, ca 30 km väster om Åbo.  Det blir antagligen mycket bilder, vill inte belasta er med långa texter. Nähdään Saaren kaivolla!  Vi ses vid Saaris brunn!

Mormors street fashion... 

På julafton, nästan en violett skymning. 

Blekt violetta tulpaner, de får mig att tänka på våren.

Gott Nytt År 2016!

Efter en viss tvekan begav jag mig på nyårsaftonen till Senatstorget. Jag och min kamera... Universitetsbyggnadens upplysta fasad skiftade färg, från violett till blått och grönt... Fotbollsfans draperade i kanadensiska flaggan, barn som gick på övervarv. Ganska mycket knuffande.
  Att fota nyårsraketer lyckas inte alls, allt ser bara rökigt och platt ut på bilderna, men det var intressant att se hur folk följde med fyrverkeriet via sina mobiler. I Dubai brann en skyskrapa samtidigt som folk följde med det pågående fyrverkeriet, vilket är helt absurt. 
  Det var kallt och blåsigt, i något skede började trängseln kännas obehaglig. Skönt att komma hem igen! 

Nyårsdag: min  äldre son föddes för 25 år sedan på nyårsdagen. Fostervattnet gick mitt på nyårsnatten, det var svårt få tag på en taxi till Kvinnokliniken. 
Nästan varje nyårsdag har jag bänkat  mig ner för att titta på Wienerfilharmonikernas nyårskonsert. I år kunde jag inte låta bli att fota några stillbilder från tv-rutan. Börjar konsertens traditionella koncept redan kännas förlegat? Som om det pågick ett slags evigt Belle Époque i hjärtat av Europa, med valser och Polka Schnell, blomsterprakt, lekfull men ganska fjantig balett i slottsmiljö, idylliska vyer över den sköna blåa Donau? Claudio Magris bok om Donau finns visserligen på min läslista. 
  Efter programmet återvände jag till verkligheten i Europa via tv-nyheter.

Hittade den här fina nyårsdikten av Alfred Tennyson (jag läste honom på universitetet, på 70-talet!). Här de två första verserna:
   

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

   
      Ring out the old, ring in the new,
      Ring, happy bells, across the snow:

The year is going, let him go;

 Ring out the false, ring in the true.

                         

Nyårskonsert från Wien. Musikstycket krävde att musikerna visslade. 

Blumenschmuck von den Wiener Stadtgärten.

La Belle Époque?

Inte så värst intressant koreografi.

Mozart i Salzburg.

Undrar i vilket bruk alla dessa slott är?

På annat håll i Europa.

Snö och snöflingor

Vår katt Figaro tycker om att sitta på fönsterbrädet, men han tycker inte om den lysande julprydnaden. Lite snö kom det till slut, lagom till nyår. Vår gård ligger i en liten sluttning och bakom muren skymtar andra gårdar. I köpcentret skyndar folk förbi och de stora snöflingsmobilerna svänger sakta i luftdraget.

Fröjdefull julhelg

Julen kom och gick. Före jul drabbas jag alltid av julstress och när julen är förbi försjunker jag i en lätt melankoli. På julafton, innan butikerna stängdes, tog jag ännu spårvagnen till stan. 
  Jag befann mig lite tvångsmässigt på jakt efter en bukett vita tulpaner och den där Hemtex jullöparen med röda hjärtan, som jag ville ge åt min dotter Cindy. 
  Jag köpte böcker åt mig själv i Glaspalatsets pop-up butik, tittade på kläder till reapris åt Cindy, kanske åt mig själv också, en vit skjortblus, plagg som vi båda kan använda... Till slut stod jag lite villrådig i ett gathörn: hinner jag köpa en julgran? Nej, det gör jag inte... Vi behöver inte ha julgran varje år. Ska jag gå till Sandudd nu, eller senare?
  Hemma satt sönerna framför datorn och spelade. Jag hann höra bara slutet av utlysandet av julfreden, som jag tycker är både lite trist och roligt, högtidligt i sitt åldersomliga språk, sina åtvarningar och tillönskningar... med tillbörlig andakt fira... förfallen till det straff... en fröjdefull julhelg... 
  Innan min dotter kom med man och barn hann jag gå ut, på jakt efter en violett skymning. Jag tror att jag hittade den, nästan åtminstone. Solnedgångens moln var svagt blåröda... Folk joggade på stranden, bra att bränna kalorier före julskinkan. Någon satt ensam på en bänk. 
  Mitt barnbarn Olivias första jul, hennes unga morbror David tog på sig julgubbsrocken, som han vuxit ur sedan barndomen. Jag fick en fin julgran av mina barn, gjord av återvinningsmetall. Hoppas att någon indisk skrothandlare också får några slantar för granen, att all vinst inte går till den svenska firman... 

 

 Vi åt färdig morotslåda, mycket fisk men ingen skinka, och smakade på Cindys jättegoda cupcakes. Senare tittade jag på ett mysigt matprogram från 70-talet i rustik miljö. 
  Vi glömde att titta på fullmånen, jag fotade månen några dagar före julafton, men mitt kameraobjektiv når inte så värst långt ut i rymden. 

Tycker de flesta granar på stan är ganska fula,
men den här är nätt.

Violett skymning på julafton innan solen gick ner.

Sönerna på julafton.

Jag fixar julstjärnan.

Med barn och barnbarn.Vi har en fin Nils Dardel-affisch 
från utställningen i Åbo. 

Julen 1996.

Jul på 1950-talet, min syster och jag spanar efter julgubben
med vår unga faster.

Cindys fina cupcakes. Tomtarna till höger är gjorda av mina barn
i dagisåldern. 

Böcker som jag köpte i en popup-bokaffär...

Julmatprogram från 1970-talet, de trevliga kockarna Kolmonen och Vanamo.
Här behövs inga elektriska attiraljer.

Halvmåne före jul ovanför grannhusets lilla gårdshus som jag tycker ser ut
som ett kapell.

Sibeliuksen Kuusi sopii joulunaikaan

Izumi Tateno spelar Granen:

Julängeln

Fortfarande inga violetta skymningar. Dagarna är mulna och grå, blåsten kastar regn i ansiktet och paraplyet viker sig avigt. Men pariserhjulet i hamnen lyser violett, vattenståndet är högt i Kolerabassängen. 
  Jean was here? Sibelius jubileumsår lider mot sitt slut, har lyssnat/sett på många fina radio och tv-program och grävt fram vår Izumi Tateno LP-skiva från 1970-talet med Sibelius pianostycken. Tyvärr har jag ingen skivspelare...

  Jag hittade en liten glasängel för 1,50, den lyser i regnbågens alla färger. Lågkonjunkturen märks åtminstone inte i Helsingfors centrum. Men den lilla flickan som beundrar kaféets julfönster förde ofrivilligt mina tankar till H.C. Andersens saga om flickan med svavelstickorna.

 o