Violetta skymningar: Barn och barnbarn

tisdag 8 november 2016

Barn och barnbarn

Förra veckan tillbringade jag en dag med mitt barnbarn, ettåriga Olivia. Hon vill leka med vår katt Figaro, smeka och "paja" honom, kanske försiktigt dra honom i svansen... Figo är ganska lättretad - lyckligtvis har han inte klöst henne en enda gång.

Olivias favoritleksak den dagen var en blå Labello-läppomada, den höll henne sysselsatt länge och väl, inga av hennes "riktiga" leksaker var lika intressanta som den lilla blåa hylsan som lät höra ett roligt ploppande ljud när hon öppnade den. Låt småbarn leka med kastrullock och burkar, brukade min mormor säga. Jag minns att min syster och jag lekte med mommos pepparkaksformer när vi var hos henne på Skatudden.

Olivia älskar att trycka in böckerna i vår gröna lilla bokhylla, där jag har mina karibiska böcker, de flesta skrivna av författare från Jamaica (min ex-man, alltså Olivias morfar, är från Kingston, Jamaica). David, Olivias 20-åriga morbror vaktade henne när jag smet ut till mataffären.

Ibland känns det som om det var igår som mina egna tre barn var små. Vi har ett muskelminne, jag lyfter och bär mitt barnbarn på samma sätt som jag bar mina egna barn på 90-talet. Men allt lyckas inte lika bra med Olivia, overallen är knepig att få på med sina två konstiga dragkeder, hissdörrar kan vara besvärliga. Allt möjligt annat har förändrats på 20 år, Sempergröt eller smoothie som barnet får suga i sig från en liten påse, kärran som har bara tre hjul. Nässug för täppt näsa, min dotter använder den utan att blinka när Olivia snörvlar (manicken har visserligen ett filter)...

Mina barn låg mycket längre i barnvagnen än dagens barn som ligger i avancerade duo- eller kombivagnar. Jag hade en begagnad Emmaljunga med slitet, solblekt tyg på suffletten och en metallkorg nertill som skramlade på ett pinsamt sätt. Jag minns att jag innerst inne avundades andra mammors fina nya vagnar och mångsidiga babyutrustning. I sin senaste roman, Den vita staden, skildrar Karolina Ramqvist hur mödosant det är att hantera en liten paraplyvagn med ett ganska stort barn sittande i "åkpåsen", i snösörja och på isiga ramper.

På 90-talet hade vi det ekonomiskt ganska knapert (vilket författare är vana vid!), barnens pappa var arbetslös och gick på kurser för invandrare, själv sökte jag olika författarstipendier och skrev samtidigt som jag försökte vara både god mor och hustru... Det var under den värsta "laman" i början av 90-talet, men trots alla problem med integrering och "kulturkrockar" var det mitt livs lyckligaste tid.

Nu vandrade jag på stranden med Olivia, det var vackert med solsken, nyfallen snö och öppet hav. Ett lastfartyg gled sakta vid horisonten och försvann bakom Rönnskär, min sommarholme.
Jag tänkte på mina lyckliga år som småbarnsmamma - och nu är jag lycklig mommo. Give thanks and praises!