När jag för ut soporna brukar jag titta på den här granen som syns bakom muren på den innersta lilla bakgården, sommar, höst, vinter... Vårbilden saknas... Klätterväxtens blad (murgröna?) spricker ut ganska sent på våren, i allmänhet först i juni.
I går fanns det bara en liten snödriva kvar av höstens första snö, i dag är den borta.
Varje dag är inte solig, november är en mörk månad. Det går ett mörkt stråk i Södergrans dikt, Triumf att finnas till, i samlingen Septemberlyran (1918), trots soldyrkan: jag vet av ingenting annat än sol! Tiden är iskall och obarmhärtig, solen vet att alla stjärnor en gång kommer att slockna. Solen tillägger, lite inkonsekvent: men de lysa alltid utan skräck. Vi kommer att dö en dag, samtidigt kommer vi alltid att vara en del av oändligheten. Kanske genom vårt DNA?
Det är intressant att Södergran ser Tiden som ett feminint subjekt. Kanske en solgudinna?
"Tid - du mörderska - vik ifrån mig!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar