Violetta skymningar: Bland harlekiner, Strindberg, Orfeus och Abba i Stockholm...

onsdag 2 november 2016

Bland harlekiner, Strindberg, Orfeus och Abba i Stockholm...

Ett veckoslut i Stockholm med min syster och svåger. Vi hälsade på en släkting i Solna och strövade omkring i staden, där jag inte varit på några år (inte sedan barnens olidliga skolkryssningar!).

Jag tyckte om harlekinutställningen på Hallwylska muséet, ett litet palats med Dramaten som granne. Jag har sett muséets överdådiga salar förut och orkade inte nu riktigt koncentrera mig på dem. Men jag tycker om att titta på porträttet av Rolf de Maré, han som grundade Svenska Baletten i Paris på 1920-talet.

Jag besökte nu Strindbergsmuséet på Drottninggatan för första gången, skam till sägandes. Hurudan var Strindberg som familjefar? Hur såg hans arbetsbord ut? Bilden som jag knäppte genom skyddsglaset blev misslyckad.

Jag tänkte på Anna Achmatovas skrivbord i hemmuséet, en före detta kommunalkabostad, i S:t Petersburg, den lilla Buddhastatyn på hennes hylla. Ett författarmuseum ställer alltid ut samma föremål, pennor och anteckningsblock, böcker som varit viktiga för skriftställaren, kanske en antik skrivmaskin...

Plötsligt bankade någon på Strindbergs dörr och den gamla telefonen ringde, någon övade skalor på pianot i salongen... Vi tittade på en scen ur Ett drömspel på video och jag köpte ett skrivhäfte i kassan med den vänliga damen. Nere på gatan fotade jag några Strindbergcitat smidda i rostfritt stål, ett konstverk skapat 1998 av Ingrid Falk och Gustavo Aguerre.

Jag har alltid tyckt om Carl Milles Orfeusskulptur utanför det blåa konserthuset på Hötorget. Det fina konserthuset, i nyklassicistisk stil, invigdes 1926. Halloween och Alla helgons dag närmade sig, osynliga krafter är i rörelse (sägs det). De granna pumporna, kantarellerna och lingonen lyste vackert på torgförsäljarnas diskar. Vi köpte portugisiska hallon och vandrade vidare. Och var jag än rör mig måste jag stanna för att fotografera roliga eller mångtydiga skyltar, på stadens eget språk...

Jag var aldrig så värst förtjust i Abba på 1970-talet, då jag diggade fusionsjazz och progressiv rock, Bob Dylan, Earth Wind and Fire. Tillsammans med mamma lyssnade jag på klassisk musik. Men visst var det roligt att sätta sig i den blåa spårvagnen och åka till det höstfagra Djurgården för att besöka Abbamuséet. Jag imponerades av den svenska populärmusikens historia som presenterades på muséet, bredden av vis- och schlagermusiken, från Evert Taube och Monika Zetterlund till Hep Stars, Eva Dahlgren och Laleh.

Vi sov en natt på Adriadnehotellet i Värtahamnen, där det byggs nytt och gjuts betong i hamnbassängerna. Vatten leddes ut eller in på ett för mig obegripligt sätt.Vi traskade en halv kilometer i en provisorisk korridor, genom ett ödsligt affärskomplex, tills vi till slut nådde hotellet. Vi var så trötta att vi glömde att ta hissen upp till Sky Bar för att titta på utsikten.

Jag blir konstigt deprimerad av att bo på hotell, oavsett hur många stjärnor de tilldelats, men BBC World-kanalen lugnade mig, trots de dystra världsnyheterna. Vettiga reportage skapar nya vettiga sammanhang och får mig att tro på möjligheten till en vettigare värld. Jag tittade också på ett program om Hillary Clintons och Donald Trumps uppväxtår och på början av filmen The Devil Wears Prada, bara för Meryl Streeps skull...

På natten smattrade regnet på fönsterrutan och hamnbassängerna glänste i mörkret. I frukostrummet på morgonen såg vi Siljafärjan glida in i hamnen och jag tänkte på Bob Dylans sång, When the Ship Comes In...

Utställningen Harlekin & Harlekina på Hallwylska muséet

Balkongen, där Strindberg på sin födelsedag den 22.1.1912 tog emot
hyllningar av över 10 000 personer.. Han dog samma år den 14.5.

Glada och stiliga stockholmare på Hötorget.

Orfeus, Apollons och Kalliopes son. Med sin lyra representerar han
musikkonsten i grekisk mytologi. Myten om Orfeus och Eurydike är sorglig.
Men musiken lever vidare...