På vandring i en stad, i går och i dag...

Min mammas farföräldrar bodde i Vasa mot slutet av 1800-talet. Från 1855 till 1917 hette staden Nikolaistad. Jag vet inte var de bodde, men jag antar att de hade det ganska välbeställt. Mammas farmor Seidi var född i Uleåborg i en rektorsfamilj, mammas farfar Niklas arbetade i Vasa som både lärare, bibliotekstjänsteman och assessor. Seidi kallade sig assessorska. Jag vet inte riktigt vad en assessor gjorde, det är en gammal tjänstemannatitel som lever kvar i Sverige, men jag antar att Niklas arbetade vid hovrätten.

På vandring i en stad...

En främmande stad känns mindre främmande när man vet att släktingar från tidigare släktled har bott i den. Man vandrar på gatorna, tittar på husen och undrar om de kanske bodde i just det där huset i närheten av torget eller järnvägsstationen, eller lite längre borta, kanske i närhetan av Kaserntorget (som stavades Kasärntorget) eller på Skolhusgatan.  

  Mycket av Vasa från slutet av 1800-talet finns kvar (det som efter branden 1852 byggdes på Klementsön enligt Carl Axel Setterbergs nya stadsplan). Jag ser monumentalbyggnaderna, hovrättshuset och kyrkan, ståtliga jugendhus och ämbetshus, länsfängelset och den gamla sjukhusbyggnaden i rödtegel. Godståg forslade varor till och från Tullpackshuset i inre hamnen. Nu finns bara lite rostiga skenor kvar. Ångbåtskontor, spedition, skeppsmäklare, kolaffär, ord som hänvisar till den tidens sjöfart finns bevarade på en husvägg.

  Jag fotar vackra dörrar och fönster, trähus på brandgatorna som bildar små gårdar med utehus och forna stall. Den gula paviljongen och den blåa kiosken på stranden är förmodligen ganska gamla, men knappast från 1890-talet. Och är det forna brunnar som står kvar bland lövträden på esplanaderna?   

Allt det här har Seidi och Niklas sett tillsammans med sina tre barn. De har vandrat över torget, tittat in i Saluhallen. Nej, vänt' lite, Saluhallen öppnades först 1902... Hotell Astor? Nej, hotellet fanns inte på 1890-talet.. Kanske satt Seidi med döttrarna på Alfred Svenssons Conditori & Dam Café på Kyrkoesplanaden. Konsulinnans kafferum i det nuvarande hantverkets hus Loftet var ursprungligen matsalen i konsulinnan Tulla Moes hem. Jag ser vackra gamla skolhus, både finska och svenska, små frikyrkor, men också nyare skolor och 1960-talets arkitektur, så ”coolt” i min ungdom, då jugend ansågs dekadent. Yhteiskoulu står det på en byggnad bakom Setterbergs byst. Nya hus bredvid gamla, trähus och höghus, enstaka privata små ”stenslott” förvandlade till museum, så som Tikanojas konsthem.

Jag har skrivit om min mammas Vasasläktingar i min senaste roman, Jag gungar i högsta grenen (Schildts & Söderströms, 2015). Under skrivprocessen undrade jag varför jag egentligen var så intresserad av just dem och inte lika mycket av min mormors släktingar i Åbo (med rötter på Åland), eller av min ryska farfars släktingar i S:t Petersburg. Men svaret är mycket enkelt: det fanns inte någon kvar som kunde ha berättat om dem och om tiden som de levde i. Inga minnen att dela, anekdoter att skratta åt, hemligheter att avslöja med viskande röst...

  Min mormor blev tidigt föräldralös, min farfar berättade aldrig någonting om sina ryska släktingar, och jag var för ung för att fråga. Och fanns det några så fanns de bakom ”järnridån” i Sovjetunionen, kanske i det avlägsna Kazan, där min farfars föräldrar var födda.

Från tyska Stettin till polska Szczecin

Däremot vet jag ganska mycket om min farmors balttyska släktingar. På vårvintern i år besökte jag den polska staden Szczecin, som tidigare hette Stettin och var en gammal tysk hansastad  i Ostpreussen vid Östersjön. Tusentals balttyskar ”omplacerades” i Ostpreussen på hösten 1939, bland dem min farmor. Men Szczecin gjorde mig inte alls glad och nyfiken så som Vasa, jag kände mig bara ledsen och deprimerad, trots de renoverade medeltida husen kring hötorget i Stare Miasto (Altstadt), trots att floden Oder (på polska Odra) silvrig flöt under den tungt trafikerade Dlugibron som 1959 ersatte den urgamla Hansabron. Jag saknade inte den tyska staden, vars synagoga mittemot det röda rådhuset brändes ner under Kristallnatten i november 1938.

  I dag har Szczecins gator nya polska namn, paradgatan Kaiser Wilhelm Strasse har omdöps till Aleja Papieza Jana Pawla II, efter den polska påven Johannes Paulus II, vilket jag inte sörjde. Men jag hade slarvat bort namnet på en gata, där min farmor bodde under en kortare tid, vilket gjorde mig nedstämd och fyllde mig med självförebråelser. Jag ville se ett hus eller en gata, kanske bara någon plats, en liten park eller en skolbyggnad med lekande barn ute på gården, ett fridlyst område i den främmande staden, som min farmor kunde relatera till och uppleva som sin nya hemmiljö, kanske till och med tycka om. Hennes riktiga hem fanns ju i S:t Petersburg.

  I en park stod en staty av Kornel Ujejski (statyn kuskades 1956 från Lviv till Szczecin), en polsk poet från den romantiska eran, en patriot som 1846 försvarade Krakov-upproret. Honom hade jag inte heller någonting emot, per se, hellre Kornel än en bister tysk härskare! Men efter en natt på Victoria-hotellet med sin Wunderkammer-matsal ville jag bara bort från Szczecin, tillbaka till Berlin, där jag vistades på Särös residens i Wedding.

Tvångsförflyttningar

Jag slås av en tanke: det kan inte ha varit så värst roligt för polacker att bli tvångsförflyttade till tyska Stettin efter andra världskriget. De tyska kyrkorna, den barocka kejserliga porten, de pommerska hertigarnas slott väckte säkert inga nostalgiska känslor hos dem, ingen förtjusning, på samma sätt som det antagligen inte var så roligt för sovjetmedborgare att bli tvångsförflyttade till Viborg eller de baltiska staterna. Min yngre son har en skolkamrat som är av armenisk härkomst och som växte upp i Estland bland den ryskspråkiga befolkningen. 
  Kineser strömmar fortfarande till det ockuperade Tibet, där de kommer i kontakt med spillror av en för dem obegriplig buddhistisk kultur. De ser kanske böneflaggor vaja i vinden i ensliga bergspass när de tittar ut genom tågfönstret på väg från Peking till Lhasa...

  Jag skrev om en ung tibetan i min roman Karma från 2001. Ja, min fiktiva romanperson hette faktiskt Karma, vilket är ett vanligt tibetanskt namn. Karma fungerade som ett slags implicit berättare i romanen, fast han annars var en helt vanlig ung kille som studerade inom it-branschen, uppvuxen i exiltibetanernas stad Dharamsala i norra Indien.

Förgängliga familjeklenoder

När man berättar fiktivt om sina släktingar i en roman är man kanske inte alltid helt rättvis. Jag skildrar min farmors mamma Louise som en ganska känslokall, parant dam från S:t Petersburg, och jag baserade min skildring på det lilla som jag hört berättas om henne, kanske också på några fotografier som jag sett och på vilka hon råkade se så där överdrivet sträng ut.

  I Vasa tittar jag på föremål utställda på Österbottens museum, i Tikanojas konsthem. Familjer som poserar för ateljéfotografen, i konsthallens fotoutställning Vasa Snapshot Style står barfota småflickor uppställda i folkdräkter och unga par i 1930-tals kläder sitter på en uppdragen båt i vårvintersolen. En gunghäst av trä i barnkammaren, brudklänningar, en vackert målad vagga, ett bläckhorn av kristall. Bläckpennor bestående av pennskaft och vassa stålstift (så jag hatade bläckskrift i folkskolan!). En medaljong. Jag bär min mormors silvermedaljong från 1912. Familjeklenoder som går i arv, så vackra – och förgängliga... I samband med evakueringar, revolutioner, bombardemang, omplaceringar, tvångsförflyttningar och deporteringar går allt förlorat, ibland på en enda sekund.

Je suis en exil...

1895 skedde en tragisk vändning: Niklas dog, Seidi blev ensam med de tre barnen i Vasa. Kanske flyttade de till en enklare bostad, till ett trähus utanför stadskärnan, kanske till Timmermansgatan eller Klemetsögatan. Seidi hade sin änkepension men arbetade också som småskolelärarinna. Mot slutet av 1890-talet flyttade hon med barnen till Helsingfors, där hennes ogifta syster bodde. Släktbanden var starkare förr i världen, i ett skede bodde min mamma hos sin moster och sina kusiner på Brändö i Helsingfors, medan andra kusiner bodde hos farmor Seidi på Skatudden.

  Min pappa växte upp i Helsingfors med sin ensamma ryska far och sin balttyska mors hela tjocka släkt från S:t Petersburg: minst tre morbröder, som pendlade mellan Estland och Finland, mormor Louise och hennes ålderstigna mor. Det var en osäker tillvaro i exil. Jag tänker på orden i en sång av Georges Mustaki: Il est mort, je suis en exil, et je meurs un peu avec lui... 
  I Finland beviljades min fars släktingar på 1920-talet Nansenpass, ett pass för dem som blivit statslösa efter första världskriget och ryska revolutionen, vilket garanterade dem asyl. I dag hör jag i en tv-debatt någon efterlysa ett slags nytt Nansenpass åt dagens flyktingar från Syrien, Irak, Afghanistan och Somalia.

Framtidens skugga

En tät flock kajor flyger tjattrande kring hustaken i Vasa, kring sjukhuset och vattentornet. Tornet togs i bruk först 1915, Seidi och Niklas såg det alltså inte medan de bodde i staden. Jag försöker förgäves fånga fåglarnas rörelse med min mobilkamera. Fåglarna landar på en skorsten, där de sitter uppradade i skymningen, innan de igen flyger sin kos. De oroliga fåglarna, solnedgångarna, höstens färger och stormar, ljuset som silar genom träden som snart tappar alla sina gula och blodröda löv, det spegelblanka vattnet en solig dag, allt det här finns kvar i staden, i alla städer, och känns och upplevs på precis samma sätt som då, för länge sedan.

 

Jag tar min ytterrock och lämnar museet. Det känns skönt att kunna lämna utställningssalarnas alla gamla föremål bakom sig, silverpjäserna, fotografierna, att få dricka en kopp kaffe på ett avskalat, modernt kafé, att ströva omkring bland bokhyllorna i det moderna biblioteket, att vända ryggen till det förflutna och tänka på framtiden i stället, trots att även den kan kännas både hotfull och osäker.

  Jag fotar graffiti vid Academill, jag går till simhallen. Jag ser Brechts Mor Kurage på Wasa Teater och nutidsdans på stadsteatern, en finsk-rysk samproduktion. Men ibland sitter jag inne hela dagen lång, framför datorn i Författareföreningens arbetsrum, utan att gå ut. Jag kokar kaffe, läser i poesiböckerna som finns i Inga-Britt Wiks bibliotek. Rummet badar i eftermiddagssolen, solfläckarna och skuggorna kommer och går på tapeten, jag sluter ögonen, ”... jag vet av ingenting annat än sol.” (Edith Södergran, Triumf att finnas till)

Ångbåtskontor, spedition, skeppsmäklare, kolaffär... 

 Vasa övningsskolas gymnasium, f.d. lyceum och rådhus.

Trefaldighetskyrkan i nygotisk stil från 1862.

En före detta brunn?

I barnkammaren. Jugendutställningen i Tikanojas konsthem.

Bläckhorn med tillbehör...

Kipinäs hus från 1907, Hovrättsesplanaden 5

Kiosk eller lusthus?

Vasa Snapshot Style i konsthallen.

Österbottens museum

Österbottens museum

Ny matsal i gammal skolbyggnad

Höstens sista äpplen...

Vår lutherska moral: Vi bära ansvar för hvad vi gjort, Men ock för det som
af oss försummats, och som vi bort...

Finska klubben vid Kaserntorget, ganska långt ifrån...

... Svenska klubben i hörnet av Strandgatan.

Nytt tittar fram bakom gammalt på en brandgata.

De ljudligt tjattrande kajorna pausar...

Tikanoja konsthem.

Lekpark vid Skolhusgatan.

Kompositören Toivo Kuula, Wäinö Aaltonens skulptur från 1963.

Lager av olika slags arkitektur på innergårdarna.

Som i en saga av Elsa Bescow. Men var finns Tant Grön och Farbror Blå?

Jag minns en sång från min barndom: Vill Ni gå med oss in i Den Gula
Paviljongen, där guden Amor själv sedan länge sitter fången...

Lusthuset i Sandviksparken.

Vid Brage friluftsmuseum.

Fina träd påTikanoja konsthemmets gård.

Konsulinnans kafferum i Loftet.

Nyare skolbyggnad bakom stadsarkitektens byst.

Wasaborghuset från 1912. Not my cup of tea...

Nytt och gammalt möts...

Den helige Nikolaos kyrka.

Vasa fängelse från 1863, en vindstilla höstkväll.

Skärgård mitt i stan...

Kvällspromenad förbi kyrkan.

Fin gråblå nyans på väggen...

Österbottens museum.

Österbottens museum.

Vid Kaserntorget.

Snapshots Vasa Style, Vasa konsthall.

Kommerserådet Frithjof Tikanojas bibliotek. Ett konversationslexikon
var ett slags uppslagsverk. 

Vasa stadsbibliotek. 

Gott kaffe på kafé vid torget...

Kajor kretsar kring den gamla sjukhusbyggnaden.

Selfie i Tikanojas konsthem.

Modernt konditori.

Bibliotekets trivsamma kafé.

Silobyggnaden från 1958-1963

Här uppträdde jag 2008 på Vasa Littfest.

Gamla och nya namn...

Julgubben, eller kanske Fader Frost, visade sig redan i början av
oktober (en tv-inspelning).  

Graffiti vid foten av silon.

Vasa Ångkvarn från 1930-talet. Verksamheten lades ner 1992, då
fastigheten byggdes om till Åbo Academill-campusområdet.

Rust never sleeps, en sång av Neil Young...

Hittade ingen info om den här statyn.

I arbetsrummet en solig dag. Medaljongen var min mormors... 

Röda Korsets fina loppis.

Författarkollega på Wasa Teater. Synd att jag missar
Pleppo Två! Men jag mårar åpå...

Brechts Mor Kurage i Ulrika Bengts fina regi,Ylva Ekblad  
imponerade i huvudrollen. Bilden är från programbladet. 

Höghus i en stad...

Här övervintrar båtarna... 

Simhallen, sedd från kaféet.

Mitt arbetsbord i Vasa, med dotter och barnbarn som skärmbild... Kaffe.

Jungfrudansen fortsätter...

Babtistkyrkan by night.

Min bok, romanen som kom ut i fjol, en familjesaga, en elegi...