Violetta skymningar: Hundra år av självständighet

torsdag 7 december 2017

Hundra år av självständighet

Finland firade sina hundra år av självständighet. Suomi Sata... Under hela året, detta jubileumsår, har man stött på de blåvita Suomi Finland 100 Yhdessä Tillsammans-affischerna, sett godis prytt med finska flaggan, lyssnat på Yles 101 Kirjaa/Kirjojen Suomi-programmet... I går hette även Dagens Nyheter Päivän Uutiset...

Jag skulle aldrig klä mig i en blåvit mössa, jag är ingen patriot, men tacksam över allt som jag fått i efterkrigstidens Finland. Tacksam över att mina farföräldrar från S:t Petersburg fick stanna här på 1920-talet, mina barns pappa från Jamaica på 1990-talet... Give thanks and praises!

Under årets lopp, mest på hösten, har jag fotograferat Suomi 100-logon, var jag än stött på den, i Ständerhuset eller i R-kiosken, senast i S:t Petersburgs Finlandshus, där elever från finsk-ryska skolan hade en fotoutställning.

I går på självständighetsdagen gjorde jag en liten runda på stan och fotograferade de hundra flaggorna på Salutorget, som skolever från olika delar av Finland hade hissat. Det blåa strålkastarljuset på byggnaderna syntes inte i eftermiddagens solsken, Saana-fjället vid Kilpisjärvi lyste också i blått och jag undrar vad min pappa skulle ha tänkt om han såg det...

Det var trängsel på stan, jag ville dricka en kopp kaffe men köerna var för långa. Jag visste inte att nästan hela Kiseleffhuset numera tagits över av Ciao Caffe-kaféet.

Efter att ha besökt min dotters familj i Mellungsbacka tittade jag, som vanligt, på mottagningen från slottet. Under dagens lopp hörde jag många olika versioner av Finlandiahymnen och Vårt land, Oi kallis Suomenmaa, Suomen laulu... Sibelius komponerade Finlandia 1899, V.A. Koskenniemi skrev de finska orden till hymnen i december 1940, då Vinterkriget börjat... Att gång på gång höra, vid högtidliga tillfällen, ”Ja ettet taipunut sä sorron alle”, eller ”Yön uhka karkoitettu on jo pois” gör mig lite betänksam. För mycket fokus på svunna tider? Situationen i dagens Finland är en annan och i dag önskar åtminstone jag, efter att ha vistats i Petersburg, att kulturkontakterna grannländerna emellan kunde förstärkas på ett positivt och liksom neutralt sätt, om möjligt...

Senare på kvällen gick jag ut för att titta på fyrverkeriet, fast jag egentligen inte alls skulle ha orkat. Ett ungt par stod framför mig i närheten av Siljaterminalen, armarna tätt kring varandra. Mina nya vinterskor skavde när jag vandrade i folkmassan mot Salutorget. Jag ville fota de intensivt blåa byggnaderna, innan ljuset försvann, sedan klättrade jag uppför Domkyrkans trappor... Lång väntan på spårvagnen, som småningom började gå sin normala rutt. Hemma kände jag en isande kyla i hela kroppen, en kyla som känns även i dag...

I morse hörde jag, efter mitt favoritprogram Valkoista valoa, strax före tolvslaget, Sibelius fem pianostycken, När rönnen blommar, Den ensamma furan, Aspen, Björken och Granen...I början av 1970-talet, när vi bodde i Södra Haga med utsikt mot en skogsdunge, brukade min syster och jag lyssna på dem tillsammans med mamma, som i sin ungdom tog pianolektioner i Viborg. Vi hade Izumi Tatenos LP-skiva, varje gång jag hör kompositionerna minns jag stunderna, då vi njöt av den stillsamma, melankoliska pianomusiken. Det var kanske sommar, balkongdörren stod öppen och utifrån hördes ljudet av ett tåg som lämnade Hoplax station. Saknade den stämningen på ”slottsbalen”, någonting lite mera meditativt, kanske mindre pompöst...