Violetta skymningar: Kejserlig prakt och revolution i Vinterpalatset

Hälsningar från Sankt Petersburg! Tillbringade en vecka i Finlandshusets författarresidens, en mysig enrummare uppe i gårdsbyggnadens femte våning, redan bekant från min vistelse där i juni 2016. Då var det vita nätter och en massa västerländska turister, jättelånga köer till museerna. Nu såg man nästan enbart kinesiska turister och på Nevskij vandrade man tillsammans med stadens egna invånare, petersburgarna, klädda i varma vinterkläder. Jag tyckte att jag smälte bra in i den här årstidens påpaltade människoskaror och trivdes bland dem, babusjkor i yllemössor – fast kvinnornas tofsprydda yllemössor och vadderade kappor var på modet även här. Och vilka snygga kappor man såg!

Från Finlandshuset på Stora Stallgatan dras man automatiskt till Nevskij Prospekt, där bilarna rusar fram i en hård fart (en massa Range Rovers och andra stora svarta bilar) och därifrån över Mojkakanalens bro, sedan till höger och under triumfbågen till Palatstorget. Fin solnedgång den första kvällen, men så kallt att jag snart vände om (trots att det inte ens var köldgrader).

Följande dag ville jag egentligen besöka Pusjkinmuseet vid Mojka, men huset var stängt på grund av renovering, så jag drogs igen till Palatstorget och in på Vinterpalatsets gård, där jag ombads av två unga ryska kvinnor att fota dem vid reproduktionen av Ramses II-statyn, varpå jag bad dem knäppa en bild av mig...Inte alltid så roligt att resa ensam...

Inga långa köer till biljettkassorna och utställningssalarna, fast jag visste aldrig till vilka salar min biljett gällde och vart jag egentligen skulle gå (de ampra damerna vid infodisken talade inte så värst bra engelska), men jag var nyfiken på utställningen om oktoberrevolutionen 1917, med fokus på stormingen av Vinterpalatset... Jag lämnade min kappa i Lilla Garderoben som är planerad för ynka 1400 besökares ytterplagg, medan Stora Garderoben har en kapacitet för 3700 besökare!

På utställningen blandades kejserlig prakt med revolutionens röda banderoller. Konstigt att tänka att Finland fick sin självständighet i samma veva, i detta kaos... Väldiga fotoförstorningar av demonstrationer och strejker i bottenvåningens korridorer. Den pampiga trappan som leder upp till Vinterpalatset pryddes av en röd affisch i revolutionens anda och sedan möttes man av en stor bild av den kejserliga familjen vid entrén till den första väldiga salen.

Först undrade jag om utställningen inte fokuserade mest på tsar Nikolaj II och hans familj, till och med dyrkade dem, att perspektivet liksom var deras, med allt det medlidande och den förfäran som familjens öde innebär, men sedan insåg jag att man nog hade strävat till ett slags historisk objektivitet, att man helt enkelt bara ville beskriva hur allt hade gått till, hur tsarväldet hade övertagits av bolsjevikerna. Trodde jag åtminstone. Intressanta filmsnuttar på videoskärmar, snabbt flimrande minnen från Petersburg 1917.

Och plötsligt tog utställningen om revolutionen slut och man befann sig i Malakitsalen med förgyllda väggar och grönmarmorerade pelare. Ute flöt floden Neva i novemberdagens tidigt fallande skymning. Jag gick från sal till sal, fyllda med tämligen fasliga rokokomöbler eller estetiskt mera tilltalande art deco möbler, möbler snickrade i karelsk björk, ett orientaliskt rum med sidenkuddar och divaner (jag tänkte på Marocko och på "orientalismen" som kulturell appropriering), en lång korridor med porträtt av tjänstemän och officerare i tsarens armé, en annan med gobelänger, franska oljemålningar från svunna seklen, en sal med en förgylld tron i röd sammet (en kinesisk man i en lite löjlig svart turistskinnmössa poserade framför den).

Och plötsligt hittade jag inte ut... drabbades av klaustrofobi... eller jag hade svårt att tyda anvisningarna på väggen... Du befinner dig i rum 288. Vart pekade pilarna? Jag var vrålhungrig, för trött för att vilja se en enda sal till, fast jag egentligen ville se Diamantsalen, med tanke på romanen som jag har under arbete...

Nere i bottenvåningen trängdes ryska skolklasser, de kinesiska turistgrupperna med guider som viftade med sina flaggor. Jag löste ut min slitna kappa i Lilla Garderoben. Ute på innergården fotade jag en rysk pansarvagn från första världskriget tillsammans med en vänligt nickande kinesisk äldre man. På Palatstorget blåste en snål blåst, julgranen vid Alexanderkolonnen glittrade och glimmade, men granens elektriska ljus var inte ännu tända. Om några dagar lyste och blinkade granens blåa ljus och en gatusångare sjöng vemodiga ryska sånger. Mycket har förändrats i staden, i Leningrad fick man antagligen inte samla in pengar som gatusångare, i dagens Petersburg ser man pensionärer i snabbköpet fingra på västerländska produkter, Danone-yoghurt och Uncle Ben’s ris, för att sedan ställa dem tillbaka på hyllan.

Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol.
Stjälen rubiner ur änglarnas blick,
dricken kallt vatten ur djävulens pöl.
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.

Edith Södergran, 1918