Den speglande brunnen i Androvskijparken

Jag gick igenom mobilfotona som jag tog i S:t Petersburg i fjol och hittade det här fotot från parken i närheten av övergångsbron till Peter Paul-fästningen. Alltså på Petrogradsidan av staden, på andra sidan floden Neva. Parken heter visst Androvskijparken. 

Min tanke var att fotografera Edith Södergrans skolväg, så som den beskrivs i Ebba Witt-Brattströms bok, Edith jag, Edith Södergran och modernismens födelse, (1997). Mellan åren 1902-1909 bodde Edith med sin mor i ett trähus vid Bröderna Vasiljevgatan. I dag kan gatorna ha nya namn och i dag står där ett gult höghus med en lummig innergård, granne till en musikskola. I närheten av kvarteret finns den stora moskén från 1913 med vackra ljusblåa mosaikornament. 

I Agneta Rahikainens bok Kampen om Edith, biografi och myt om Edith Södergran (2014), läser jag att Edith mellan åren 1907-1910 bodde på Samsonovskij prospekt, i närheten av Finlandsstationen. Den adressen kollade jag tyvärr inte under mitt besök i fjol. Jag återkommer kanske till Ediths skolväg i ett kommande inlägg. Men här får ni se hemkvarteret på Petrogradsidan, Treenighetsbron över Nevan, S:t Petrikyrkan vid Nevskij och den nuvarande tyska Petrischule bakom kyrkan, alldeles i närheten av Finlandshuset vid Bolsjaja Konjusjennaja, Stora Stallgatan. 

Det fanns mycket att se i Androvskijparken, bland annat ett minnesmonument över torpedbåten Stereguschi, som gick under med besättning under rysk-japanska kriget 1904. Jag missade miniatyrskulpturerna av Petersburgs kändaste byggnader och arkitektbordet längre in i parken. 

På andra sidan gatan, vid Trotskaya-skvären, finns Solovetskij-stenen, ett stenblock forslat från Stalins fångläger på Solovetskijöarna i Vita havet. Den missade jag också. Stenen, som avtecknades 2002, har skriften Till Gulags fångar, Till den kommunistiska terrorns offer, Till frihetskämparna, samt en rad ur Achmatovas Rekviem. Nästa gång jag besöker S:t Petersburg vill jag se stenen, kanske också vidröra den. Ja, blott en symbolisk gest, men också ett konkret sätt att minnas och hedra offren för Stalins terror.

Jag knäppte parkbilden i all hast och lade inte märke till den unga kvinnan som satt vid kanten av den stenbelagda dammen. Vatten rann till dammen längs en fåra som ledde till en större damm. Det var liv och rörelse i parken, lekande barn, folk som satt på ett litet utekafé, vars ganska fula plaststolar syns på den obeskurna bilden. Nästan en violett sommarskymning...

Den unga kvinnan satt inte och "sömmade ett barnatäcke", så som den unga kvinnan i Södergrans tidiga dikt, Den speglande brunnen. Hon satt kanske och kollade på ett sms på sin mobiltelefon, på den ryska motsvarigheten till Facebook. Så elegant och sval hon var i sin strama frisyr, slanka ben och ljusblåa sommarklänning med stor volangkrage, sina graciösa ljusgröna (eller är de lindblomsgröna? turkosa?) högklackade skor (säkert omöjliga att gå i). En praktisk svart ryggsäck i famnen. Och i närheten av dammen fanns två flickskulpturer, den andra av en flicka som läser i en bok - eller tittar på en pekskärm? Bakom flickan skymtar moskén. Jag tänkte att hon kanske var skolflickan Edith...

  

Här dikten från debutsamlingen från 1916:

Den speglande brunnen

Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö! 
Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva. 
Nu bor jag i landet, där allt är ditt, 
döden träder aldrig in i detta rike. 
Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens marmorrand, 
när man frågar mig, om lyckan varit här, 
skakar jag på huvudet och ler: 
lyckan är långt borta, där sitter en ung kvinna och sömmar ett barnatäcke, 
lyckan är långt borta, där går en man i skogen och timrar sig en stuga. 
Här växer röda rosor kring bottenlösa brunnar, 
här spegla sköna dagar sina leende drag 
och stora blommor förlora sina skönaste blad... 

I Edith Södergrans hemkvarter.

Moskén fullbordades 1921.

Vandring över Treenighetsbron över floden Neva.

Palatskajen sedd från bron.

Tyska S:t Petrikyrkan vid Nevskij.

Den forna Petriskolan? I dag ockuperas skolgården av bistra
motorcyklister och uteserveringar med Coca-Colareklamer... 

Den nuvarande Petrischule bakom kyrkan. 

Yayoi Kusama på HAM

Jag hann se och uppleva Yayoi Kusamas utställning på HAM, Helsingfors konstmuseum, nästsista dagen innan utställningstiden tog slut. I oändligheten... Fint att se så långa köer på ett konstmuseum, ett så stort intresse: från dagisgrupper till tonåringar och pensionärer. Mest kvinnor, vi som är "kulturtanterna". 

Fantastiska färger, prickar och bollar överallt. Fast jag fick lite av en överdos av Marimekkos starka färger och mönster mot slutet av 60-talet... Svartvita fotografier av Kusama som ung kvinna, då hon hade långt mörkt hår. Kimono Girl. En vaxfigur av konstnären som i dag är 87 och bär en röd peruk. Pumpor, för Kusama en viktig och sympatisk grönsak. Bakom den vita fallosfyllda installationen ringlade den långa kön till spegelrummet. Eller var det hattifnattar? En serie om självutplåning. 

Ett brev från Georgia O'Keeffe i en vitrin, skrivet i en rund, dekorativ handstil som nästan påminner om den armeniska eller georgiska skriften. Samarbete med modeskaparna Louis Vuitton och Marc Jacobs. Issey Miyakes modeller ser ut som vackra sydsudaneser.

Tror jag ska måla vita bollar på vår röda kortvägg... eller svarta på en liten vägg som jag först målat gul? Tror jag ska acceptera att man kan bli besatt av sina kreativa processer, att man är fångad i ett oändlighetsnät, att det är möjligt att bearbeta sina ångestfyllda syner, hitta sin eviga själ. 

Förra sommaren pryddes ett antal trädstammar i Esplanadparken av röda fodral med vita prickar. Då visste jag inte att installationen var Kusamas. Men nu vet jag det och bifogar därför ett foto där jag står vid Eino Leinos staty i en ljus klänning, vars svarta lövmönster passar ganska bra till träden med Kusamas prickiga mönster. I oändligheten...

I Esplanadparken på sommaren 2016. Foto: Majvor Taddele

Moskvabaren - en tidskapsel?

Efter Sofia Wilkmans vernissage förra veckan gick vi, i glada vänners lag, till den nostalgiska Moskvabaren, eller Kafe Mockba, på Eriksgatan. Bröderna Kaurismäki skapade baren i sovjetisk stil 1993, alltså ett par år efter Sovjetunionens fall. Baren har karakteriserats som "den sista valutabaren under en tid av stagnation".

Det handlade alltså från början om nostalgi, om att skapa ett slags tidskapsel, ett avskalat, lite dystert och sjaskigt sovjetiskt/östeuropeiskt rum med murriga färger och ful design, föremål, så som radioskivspelaren bakom bardisken, som får oss att dra på munnen, men kanske också att nicka igenkännande och vemodigt, eftersom vi, eller kanske vår mormor, hade en liknande skivspelare i vår tidiga barndom. En tidsresa till svunna decennier. 

Jag fylls av blandade känslor när jag sitter i Moskvabaren. Nej, jag vill inte tillbaka hit i det verkliga livet, men samtidigt känns det skönt att sitta här, långt borta från trendiga sushibarer och lattekaféer.   

Vi satt i närheten av ett porträtt av poeten/sångaren Vladimir Vysotskij, som pryder den solgula (eller smutsgula?) väggen. Skådespelaren Matti Pellonpääs porträtt finns på den rödbruna kortväggen, samma porträtt hänger i Coronabaren next door. Någonstans på Moskvabarens vägg lär det stå "På Lenin litar vi, alla andra får betala cash".

Den polska jukeboxen fylls av tjeckiska skivor, bland statyetterna som står på jukeboxen finns Silu Seppäläs Jussistatyett, som han fick för huvudrollen i Aki Kaurismäkis Zombie ja Kummitusjuna. Klottret på Moskvabarens toalett är kanske lite fantasifullare än i andra barer. 

Barens personal har instruerats att vara så surmulen och avvisande som möjligt, men enligt en text av Peter von Bagh kan det hända att den ibland, liksom av misstag, uppvisar en lite muntrare sida. Är allt kuliss, teater? Finns Moskvabaren på riktigt? Tidigare lär det ha funnits en lapp på ytterdörren med det ryska uttrycket för "Fullsatt" - ett sätt att önska kunderna hjärtligt välkomna!

En konstnär i mitt sällskap sade med en lätt suck att han ibland kan sakna Sovjetunionen, ett land som han reste mycket i på 1980-talet. Det var givetvis inte det politiska systemet som han saknade, utan känslan av gemenskap i kommunalkaköken, talkoandan som fanns i konstnärskretsarna (och som finns där fortfarande). Den enkla och brutala sovjetstilen? Neukkutyyli. Böcker var billiga, alla satt och läste (och gör det fortfarande, åtminstone såg jag ovanligt många läsande personer i S:t Petersburg i fjol). 

I Svetlana Aleksijevitjs bok Tiden second hand - slutet för den röda människan, finns både elände, bitterhet och besvikelse, men också små glimtar av framtidstro. Någon konstaterade: "Kommunismen är precis som alkoholrestriktionerna: en bra idé som inte fungerar. Livet i Ryssland är helt overkligt. Men jag vill leva här...med sovjetmänniskorna... och titta på sovjetiska filmer."

Jag har varit i Moskva bara en gång, det var på en kulturfestival på sensommaren 1987. Från Moskva flög vi vidare till Irkutsk. De unga politikerna Eva Biaudet och Olli Rehn deltog i resan, fast de reste vidare till Tblisi. Det var under Gorbatjovs perestrojka, både rubelbarerna och valutabarerna hade begränsade öppettider. 

I Moskva fotade jag människor som köade framför Lenins mausoleum på Röda torget, ett bröllopssällskap framför varuhuset GUM. Själv poserade jag i Tina Turner-frisyr, mina outfits (bloggare bör presentera sina outfits!) bestod av en kort jeanskjol och svart tröja från antingen Vestio eller Pukeva, ballerinaskor. En ganska tidlös stass, faktiskt.

I Berlin hittade jag ett postkort som presenterade dammode från det forna DDR. Man blir tvungen att småle: de östtyska kvinnorna skulle alltså klä sig i samma tvådelade dräkt, samma trista klänningar. Bara färgerna varierade. Men på 1970-talet hade jag faktiskt likadana vita skor med tjock klack, sommarklänningar av precis samma modell. Så egentligen är Berlin-kortet inget att göra sig lustig över...

Och ryschgardinen framför fönstret i Moskvabaren? Den fann jag också på min resa till S:t Petersburg, före detta Leningrad. Ett litet sällskap var i färd med att byta strumpor och skor, kanske på grund av skoskav, framför ett skyltfönster vid Nevskij. 

Jag ska glömma år, datum och dagarnas namn,

ensam låsa in mig med ett ark papper i mitt rum,

en övermänsklig magi ska springa fram

i ord genomsköljda av lidandets ström!

Vladimir Majakovskij

Ur Ryggradsflöjten, 1915, i tolkning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt

Radioskivspelaren bakom bardisken

Konstnären Sofia Wilkman vid bordet.
Vladimir Vysotskijs porträtt på väggen till höger. 

Författaren Thomas Brunell, fundersam, med ett glas
vodka. Den polska jukeboxen syns i bakgrunden. 

Porträttet av Matti Pellonpää

På Moskvas Röda torg, 1987

Framför varuhuset GUM

Jag i Moskva, 1987

Östtysk modekatalog från 1971

Moskvabarens gardin

Skoombyte vid Nevskij i juni 2016

Bar i S:t Petersburg

Reaböcker

Min roman Jag gungar i högsta grenen säljs nu till nedsatt pris hos Schildts & Söderströms, och med 60 procents rabatt i Akademiska bokhandeln.
  Det känns lite pinsamt att göra reklam för ens egen bok, att fota bokhögarna i bokhandeln. Lite ledsamt också för en författare när ens bok säljs på rea. Men man är i gott sällskap...

Jag rekommenderar min bok åt mormor eller faster, åt brorsan som kanske gör militärtjänst. Hur var det att vara en finlandssvensk tonårspojke på sommaren 1939, i en finsk kyrkby i Viborgs län? En ung Vietnamveteran på 1970-talet? Varför teg pappa om kriget, varför var farfar så sorgsen? 

  Krigstrauman förs ofta över till yngre generationer. Dokumentären Sodan murtamat (Knäckta av kriget) visades nyligen i tv och kan ses på Yle Arenan. Men när man är ung vill man tro på framtiden. Det är inte jag som kommer att stupa på våren 1917, det är inte jag som kommer att drabbas av en livslång sorg... 

Vi tågar in i S:t Petersburg med våra hästar och kärror. Stadens invånare kastar likgiltiga blickar på oss. De är trötta på kriget, för många ryska soldater har stupat. Deras liv präglas av matbrist och strejker,  någon ropar:
  Ni kommer att slaktas av tyskarna. Stanna hemma!

  En annan tillägger med knuten näve:

  Leve arbetarråden och Trotskij! Leve mensjevikerna!

  Många skyltfönster är igenbommade, vi marscherar förbi S:t Petriskolan på Nevskij, där skolbarnen inte längre får tala tyska.

                  

  

Lux Helsingfors 2017

Jag höll på att missa årets ljusfestival, Lux, men gick ändå ut sjutiden igår kväll, den sista kvällen. Jag gjorde en liten runda på Senatstorget med blåviolett Domkyrka och interaktiva konstverk. Ju mera tyngd på vågen som man skulle stiga på, desto klarare lyste färgerna i Petri Tuhkanens verk Joukkovoima (Samlad kraft). 

I hörnet av Snellmansgatan och Regeringsgatan blev jag nästan hypnotiserad av Outi Pieskis fina verk Gorzi. Vatten forsade ur kapellfönstren, till höger skymtade Domkyrkan i sina skiftande färger. På samernas nationaldag 6.2. har det gått 100 år sedan det första nordiska samemötet. Jag fängslades av den kraftfulla jojken, framförd av Hildá Länsman. Jag tänkte intensivt på min pappa, som älskade Lappland. Jojk förmedlar känslor och kan handla om allt mellan kärleksförklaringar, glädje och sorg. Kanske kan jojk också jämföras med ett slags universellt mässande, både bön och besvärjelse. Nichiren-buddhisternas chanting, Nam myoho renge kyo, alla religioners strävan till kunskap, befrielse, försoning. Får man i alla fall hoppas...  

Kalle Mustonens TELLMEHOWDOIFEEL hänvisar till en poplåt från 1980-talet, Blue Monday. De stora bokstäverna lyste gulvita i mörkret och bildade ord, en fråga, som verkade osammanhängande. Jag grubblade över semantiken och kom sedan att tänka på andra låtar, titlar och innehåll: Tell Me Something Good. Tell Me How Long the Train's Been Gone. Tell me over and over and over again, my friend, ah, you don't believe we're on the eve of destruction... 

Förbi Maija Louekaris ljust violetta blommor och blad på Finlands Banks sidofasad till den fina innergården Topelia på Unionsgatan med ljusblommorna Flowers of Life, som såg ut som dansande växter i ett tropiskt hav. Den ortodoxa Heliga Treenighetens kyrka lyste fint bakom porten. Kaisa Salmis färgranna projisering Ronda på Domkyrkans klockstapel avslutade min runda på Senatstorget.

Trots att det var plus två grader frös jag alldeles fruktansvärt, helt fel klädd i den snåla blåsten. Jag borde ha haft en rejäl skinnmössa på huvudet, en sådan som syns på ett foto! Fngrarna förvandlas till ispinnar när man fotar. Missade många verk och hann aldrig ta mig till Kabelfabriken. Produktionsteamet Shaders verk Cube på Stora Ensos huvudkontor fick jag inget riktigt grepp om och mina foton misslyckades. Uspenskijkatedralen verkade att ha fått en konstig ny gavel i festivalbelysningen! 

När jag väntade på spårvagnen knäppte jag ett sista foto av husfasaderna som lyste i overkliga pastellfärger vid Salutorget. Klockan blev tio och konstverkens ljus slocknade...