Moskvabaren - en tidskapsel?

Efter Sofia Wilkmans vernissage förra veckan gick vi, i glada vänners lag, till den nostalgiska Moskvabaren, eller Kafe Mockba, på Eriksgatan. Bröderna Kaurismäki skapade baren i sovjetisk stil 1993, alltså ett par år efter Sovjetunionens fall. Baren har karakteriserats som "den sista valutabaren under en tid av stagnation".

Det handlade alltså från början om nostalgi, om att skapa ett slags tidskapsel, ett avskalat, lite dystert och sjaskigt sovjetiskt/östeuropeiskt rum med murriga färger och ful design, föremål, så som radioskivspelaren bakom bardisken, som får oss att dra på munnen, men kanske också att nicka igenkännande och vemodigt, eftersom vi, eller kanske vår mormor, hade en liknande skivspelare i vår tidiga barndom. En tidsresa till svunna decennier. 

Jag fylls av blandade känslor när jag sitter i Moskvabaren. Nej, jag vill inte tillbaka hit i det verkliga livet, men samtidigt känns det skönt att sitta här, långt borta från trendiga sushibarer och lattekaféer.   

Vi satt i närheten av ett porträtt av poeten/sångaren Vladimir Vysotskij, som pryder den solgula (eller smutsgula?) väggen. Skådespelaren Matti Pellonpääs porträtt finns på den rödbruna kortväggen, samma porträtt hänger i Coronabaren next door. Någonstans på Moskvabarens vägg lär det stå "På Lenin litar vi, alla andra får betala cash".

Den polska jukeboxen fylls av tjeckiska skivor, bland statyetterna som står på jukeboxen finns Silu Seppäläs Jussistatyett, som han fick för huvudrollen i Aki Kaurismäkis Zombie ja Kummitusjuna. Klottret på Moskvabarens toalett är kanske lite fantasifullare än i andra barer. 

Barens personal har instruerats att vara så surmulen och avvisande som möjligt, men enligt en text av Peter von Bagh kan det hända att den ibland, liksom av misstag, uppvisar en lite muntrare sida. Är allt kuliss, teater? Finns Moskvabaren på riktigt? Tidigare lär det ha funnits en lapp på ytterdörren med det ryska uttrycket för "Fullsatt" - ett sätt att önska kunderna hjärtligt välkomna!

En konstnär i mitt sällskap sade med en lätt suck att han ibland kan sakna Sovjetunionen, ett land som han reste mycket i på 1980-talet. Det var givetvis inte det politiska systemet som han saknade, utan känslan av gemenskap i kommunalkaköken, talkoandan som fanns i konstnärskretsarna (och som finns där fortfarande). Den enkla och brutala sovjetstilen? Neukkutyyli. Böcker var billiga, alla satt och läste (och gör det fortfarande, åtminstone såg jag ovanligt många läsande personer i S:t Petersburg i fjol). 

I Svetlana Aleksijevitjs bok Tiden second hand - slutet för den röda människan, finns både elände, bitterhet och besvikelse, men också små glimtar av framtidstro. Någon konstaterade: "Kommunismen är precis som alkoholrestriktionerna: en bra idé som inte fungerar. Livet i Ryssland är helt overkligt. Men jag vill leva här...med sovjetmänniskorna... och titta på sovjetiska filmer."

Jag har varit i Moskva bara en gång, det var på en kulturfestival på sensommaren 1987. Från Moskva flög vi vidare till Irkutsk. De unga politikerna Eva Biaudet och Olli Rehn deltog i resan, fast de reste vidare till Tblisi. Det var under Gorbatjovs perestrojka, både rubelbarerna och valutabarerna hade begränsade öppettider. 

I Moskva fotade jag människor som köade framför Lenins mausoleum på Röda torget, ett bröllopssällskap framför varuhuset GUM. Själv poserade jag i Tina Turner-frisyr, mina outfits (bloggare bör presentera sina outfits!) bestod av en kort jeanskjol och svart tröja från antingen Vestio eller Pukeva, ballerinaskor. En ganska tidlös stass, faktiskt.

I Berlin hittade jag ett postkort som presenterade dammode från det forna DDR. Man blir tvungen att småle: de östtyska kvinnorna skulle alltså klä sig i samma tvådelade dräkt, samma trista klänningar. Bara färgerna varierade. Men på 1970-talet hade jag faktiskt likadana vita skor med tjock klack, sommarklänningar av precis samma modell. Så egentligen är Berlin-kortet inget att göra sig lustig över...

Och ryschgardinen framför fönstret i Moskvabaren? Den fann jag också på min resa till S:t Petersburg, före detta Leningrad. Ett litet sällskap var i färd med att byta strumpor och skor, kanske på grund av skoskav, framför ett skyltfönster vid Nevskij. 

Jag ska glömma år, datum och dagarnas namn,

ensam låsa in mig med ett ark papper i mitt rum,

en övermänsklig magi ska springa fram

i ord genomsköljda av lidandets ström!

Vladimir Majakovskij

Ur Ryggradsflöjten, 1915, i tolkning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt

Radioskivspelaren bakom bardisken

Konstnären Sofia Wilkman vid bordet.
Vladimir Vysotskijs porträtt på väggen till höger. 

Författaren Thomas Brunell, fundersam, med ett glas
vodka. Den polska jukeboxen syns i bakgrunden. 

Porträttet av Matti Pellonpää

På Moskvas Röda torg, 1987

Framför varuhuset GUM

Jag i Moskva, 1987

Östtysk modekatalog från 1971

Moskvabarens gardin

Skoombyte vid Nevskij i juni 2016

Bar i S:t Petersburg