Blått Nytt År!

Gott Nytt År 2017! Min nyårsafton var mycket blå, med stänk av violett, silver och rött. En violett skymning? Årets sista kväll.
  Mannerheimvägen  framför riksdagshuset hade förvandlats till gågata. Dansande ljuspelare, mera blått, och musik långt borta bakom människohavet. Ett tag kollade jag från Yle Arenan vem som uppträdde, men det kändes helt absurt.... Jag tänkte ta mig en drink i Musikhusets kafé, men trängseln var enorm. 

Julgransskogen framför Nationalmuseet är magisk i den mörka kvällen. Skolelever och medlemmar i olika samfund har dekorerat de sextio granarna. Skogen finns kvar till den 8.1. Gå dit när mörkret faller och trädstammarna lyser violetta och blå.

  Jag drogs vidare till Hesperiaparkens gyttjiga stigar, in i ett blått sagolandskap. De kvadratiska ljusinstallationerna med ångande ljus och vita vingar (eller segel?) hör till Luminous Finland 100, ett konstprojekt som förverkligas av Kari Kola. Senare i år kommer bl.a. Näsinneula i Tammerfors och Olofsborg i Nyslott att lysas upp. Även Saana-fjället i Kilpisjärvi, min pappas favoritfjäll, ett område på 200 hektar, blir en del av projektet. Kanske det hamnar att tävla med naturens egna ljus: norrsken...

  Det blev midnatt, det påkostade fyrverkeriet satte igång. Jag stod egentligen för nära stranden, de dova smällarna, knastrandet och sprakandet gick genom märg och ben. Men färgerna var fina: rödblått, silver och vitt, alldeles lite grönt.. 

Jag är så gammal att jag minns det stora fyrverkeriet som inledde Finlands 50-års jubileum 1967. Jag stod med min syster på kajen vid Salutorget, även då blev vi nästan lite rädda för de dova knallarna, de exploderande pjäserna (bomber, fontäner, eldbägare). På den tiden talade vi bara om raketer, inte om fyrverkeri eller lågexplosiv pyroteknik. Och när de sista guldfärgade ljusen singlade ner, som stjärnor, och allt var över: den bittra lukten av rök. Jag undrar hur hög blyhalten var för femtio år sedan...

På Medborgartorget fortsatte nyårskonserten, folk vandrade av och an på den avstängda gatan. Jag frös om fötterna och gick på stela ben till närmaste spårvagnshållplats. Jag gick förbi ett violett fönster som lyste i Gamla studenthuset. Där brukade jag sitta på 1980-talet, på Vanhan kuppila, kanske också någon gång på nyårsaftonen.

  Året 2016 går till historien som ett "satans år". Jag läser Elisabeth Åsbrinks fina text i Dagens Nyheter. Det senaste attentatet: på en nattklubb i Istanbul, i går, på nyårsaftonen. När jag stod i folkmassan vid Tölövikens strand upplevde jag en kort stund av obehag och ängslan... Tänk om... En ovanligt dov nyårspjäs exploderade någonstans i närheten av Nationalmuseet. Tänk om... 

  Världspolitiskt sett har det varit ett dystert år. Men för mig personligen har det varit ett rikt och givande år med ovanligt många resor, från Spanien till S:t Petersburg. Europa - hur ser det ut i dag? Hur vill vi att det ska se ut? 

  Gott Nytt År 2017! Hoppas det blir  bättre än 2016, tryggare för alla, lite ljusare.