Solsken och dimma

När jag på morgonen öppnar gardinen i mitt sovrum här på Saari ser jag kanske ett stilla snöfall avtecknas mot den röda bodans vägg. Eller så är dagen grå och mulen.

En hängiven fotograf är färdig att stiga upp hur tidigt som helst för att inte missa en fin soluppgång och ingen köldknäpp i världen kan hindra hen från att traska ut på isen eller dyka in i den sagolika vita skogen.

Jag var lat en morgon och ställde mig på farstutrappan i pyjamas för att knäppa några bilder av solens lek mellan de kala ekarna.

När jag äntligen gick ut var det redan mulet, inga starka kontraster med skuggor på snön. Jag vandrade i nyfallen snö till utsiktsplatsen Sillankari och insåg att jag följde ett djurspår - en hare eller en räv? En kotte i den orörda snön, granens snöiga kjolar...

En sen eftermiddag rörde sig en hemlighetsfull dimma över fälten, som ligger i en liten svacka (före detta havsbotten?), men när jag kom tillbaka med kameran var det redan för mörkt och bilderna blev onaturligt blåa eller helt konstiga med blixt. 

Dimbältet "klipper av" vägen

Följande morgon, som var solig, försökte jag fånga dimman som igen syntes som ett smalt bälte framför mig, eller som en vit skinande "tub" på fältet. Två stavgångare kom emot mig, jag ville fota dem när jag såg dem på långt håll som gråa skepnader i dimman, men jag är ganska blyg när det gäller att fota främmande personer utan att först ha bett om lov. Resultatet blev ett ganska förutsägbart, poserande foto.

Jag har den lilla glasängeln med mig, den som kostade 1,50...