Januaridagar

Jag var i Helsingfors förra veckan, konstigt att röra sig i "storstaden" och vara i sitt eget hem. Vår orkidé, som jag trodde vissnat för gott, har slagit ut i blom. Violetta blommor, många knoppar.

Mitt barnbarn Olivia börjar snart krypa. Jag har liknande bilder av min syster och mig som bebisar, samma miner, intresserade och förvånade uttryck.

Muistanko minä, mummi, miten vauvaa pidetään?

Såg Henri Cartier-Bressons fotoutställning, men orkade inte riktigt koncentrera mig. Så många foton, så mycket som har hänt på olika håll i världen, så fina människor det finns överallt, trots fattigdom och förtryck. Bilderna av t ex prostituerade kvinnor i ett fönster i Mexiko gjorde mig ganska nedstämd. Han reste mycket i landet, i olika repriser, och konstaterade hur litet det mexikanska samhället hade förändrats under decennierna.  Det avgörande ögonblicket var hans devis som fotojournalist.

The decisive moment.

Här på Saaris gård är den bistra vintern tillsvidare förbi, det regnar och grönt gräs tittar fram under den smältande snön, fälten har blivit bruna, som om våren kommit. Vandrade förbi snötunga träd den sista kvällen när det var minusgrader, plötsligt kändes stämningen lite kuslig.
Bilarnas ljuskäglor långt borta på vägen som leder till Raisio (Reso) och Åbo, sovande hus, bara lite ljus bakom en gardin. Iakttar någon mig, eller är det bara kameralinsen som är iakttagaren? En avspärrad väg, postbilen ilar förbi och vattnet trummar i stuprännorna.