Jag har aldrig förut rest ensam till staden och känner mig lite ängslig... Vem vet, kanske jag bara gömmer mig på mitt rum i Finlandshuset, tittar ut över taken och kyrkspirorna. Men jag har en bra karta med goda tips av Ville Haapasalo. En promenad till Nevas stränder, till Fontanka borde jag klara av... Och jag vill se Mariinskiteatern åtminstone utanpå, biljetterna är väldigt dyra och borde ha bokats för länge sedan...
Jag hoppas träffa en ung bildkonstnär i Petersburg, hon har också varit stipendiat på Konestiftelsens Saariresidens.
Jag har varit i Petersburg fyra gånger förut, faktiskt under fyra olika decennier, fyra olika tidevarv. Första gången var en skolresa med gymnasiets konstklubb till Leningrad i maj 1969. Jag skrev om en liknande resa i min roman Eldfågelns dans. Under Gorbatjovs perestrojka, då staden fortfarande hette Leningrad, deltog jag i en kulturfestival. Det var i september 1987, vi reste via Moskva till Irkutsk och därifrån flög vi hemåt via Leningrad, där vi bodde på "Ungdomspalatset". Tillsammans med författaren Anni Sumari skyndade jag längs med obekanta gator för att hinna till konserthallen, där det finska heavybandet Peer Günt uppträdde.
1994 deltog jag i ett oförglömligt PEN-möte i Komarovo/Kellomäki med bl a författarna Brita Polttila, Pirkko Lindberg och Bodil Lindfors. Nu hette staden igen S:t Petersburg. Poeten Viktor Krivulin var vår stadsguide och berättade om staden under rubriken "det kriminella S:t Petersburg".
2001 deltog jag i Kulturfondens resa till Petersburg. Fyra finlandssvenska romaner hade blivit översatta till ryska: Fredrik Långs, Henrika Ringboms, Mikaela Sundströms (i dag Strömberg) och min. Våra romaner publicerades mellan samma pärmar i en tjock svart bok som såg ut som en Bibel. Om bokens mottagande och framtida öden vet jag ingenting...
Här några svartvita fotografier från min skolresa till Leningrad 1969. Mina föräldrar klädde sig på den tiden i likadana poplinrockar som herrskapet som promenerar vid stranden av Neva. I bakgrunden syns en man som lutar sig mot strandmuren och läste i en tidning. Jag tyckte att han var väldigt snygg och påminde om filmregissören Jean-Luc Godard!
Jag fotade med vår Yashika, en spegelreflexkamera. Jag ville egentligen föreviga milissoldaten, men jag vågade inte fota honom när han kom emot oss. En ung flicka med långa flätor vände sig om och gav mig en lång och arg blick. Den blicken har följt mig genom åren. Kanske stöter jag på henne igen nästa vecka vid stranden av Neva. I dag är hon kring 55, jag är säker på att hon har vandrat genom livet med samma skarpa blick.
Det tredje fotot (som jag publicerar i ett separat inlägg) är från min klasskamrat Christinas fotoalbum. Jag hälsade på henne i Wien i år. På väg till Leningrad stannade bussen i Terijoki och vi fick sträcka på benen, vandra lite omkring. Jag är flickan i pannlugg och långt mörkt hår, klädd i "sammetsbyxor" och lång kofta. Christina är den eleganta flickan med blont hår, hennnes syster Hille sitter på marken och skrattar. Ett ljust minne från våren då jag var sjutton år, på väg till Leningrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar