Derek Walcott hörde till mina favoritförfattare och poeter. På 1990-talet, då jag hoppades att Jamaica och Karibien skulle bli en bestående del av mitt och mina barns liv, läste jag honom mycket. Hans dikter var som en lång odyssé genom historien och karibiska farvatten i Antillerna. Jag förstod inte allt, men det var lätt att färdas med honom, ombord på "en skonare som kryssar mot vind i Karibien". Men han skrev också om Amerika (t.ex. i The Arkansas Testament), där han undervisade vid universitetet i Boston. I hans dikter förenas det mytiska med det konkreta, det universella med det lokala. Han tillägnade dikter åt Jean Rhys och Marina Tsvetajeva, bland andra.
Efter min vistelse på Jamaica fanns det mycket som jag kände igen i hans poesi: mandelträden på stränderna, ackeefrukten och pimento, de indigoblåa bergen, människornas sätt att tala och umgås med varandra, slaveriets skugga. På hans hemö, S:t Lucia, är talspråket influerat av franskan, fransk kreol. Öar bytte ständigt ägare, som om de var handelsvara, bland de europeiska kolonialisterna. Sverige köpte ön S:t Barthélemy av Frankrike 1784.
Patoisdialekten på Jamaica har sina egna särdrag, och ord från olika språk från den afrikanska västkusten, framför allt från Ghana, har överlevt.
Walcott blev utan tvivel Karibiens främsta poet, kanske lättillgängligare än den jämnåriga Edward Kamau Brathwaite. En kvinnlig jamaicansk poet sade på det internationella författarmötet i Iowa City 1983 att det var hennes ambition att bli en ny, kvinnlig Walcott...
Tillsammans med sina två poetvänner, den ryskfödde Joseph Brodsky och irlänningen Seamus Heaney, bildade Walcott en legendarisk "trojka", som umgicks med varandra och uppträdde tillsammans. I Amerika upplevde de att de levde i exil, Brodsky naturligtvis starkast av de tre. Alla tre tilldelades Nobelpriset i litteratur: Brodsky 1987, Walcott 1992, Heaney 1995.
Jag hittade ganska många böcker av Walcott i min lilla gröna karibiska bokhylla. Jag råkade ha två mangofrukter hemma i vår fruktskål och jag hittade fotografier som jag tog 1989-1990 i min hyresvärdinnas trädgård i Kingston. Den granna orangeröda blomman heter Bird of Paradise. Jag skulle vilja plocka en sådan, till minnet av Derek Walcott. Walcott dog den 17.3. på sin hemö S:t Lucia, 87 år gammal.
Här kan ni läsa minnesskriften i New York Times:
 |
| I dag flaggas det för en stark kvinnlig författare: Minna Canth. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar